God save the Queen!

Den synd, till vilken doktor Pritchard enligt herr Keating hade gjort sig skyldig, var ett försök att kvantifiera poesien. Doktor Pritchards hypotes i Understanding Poetry var, att ett poems storhet kan mätas objektivt, genom att man markerar koordinaten för poemets fulländning längs abskissa och koordinaten för dess vikt längs ordinata. Det område, som dessa koordinater sedan täcker, visar poemets skönhet. Herr Keatings inställning var en annan.

I see that look in Mr. Pitt’s eye, like nineteenth century literature has nothing to do with going to business school or medical school. Right? Maybe. Mr. Hopkins, you may agree with him, thinking »Yes, we should simply study our Mr. Pritchard and learn our rhyme and meter and go quietly about the business of achieving other ambitions.« I have a little secret for you. […] We don’t read and write poetry because it’s cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. Medicine, law, business, engineering, these are all noble pursuits, and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for. To quote from Whitman: »O me, o life of the questions of these recurring, of the endless trains of the faithless, of cities filled with the foolish. What good amid these, o me, o life? Answer: that you are here. That life exists, and identity. That the powerful play goes on, and you may contribute a verse. That the powerful play goes on and you may contribute a verse.« What will your verse be?

Vi lever idag i en kultur, som består av en förening av ytlig materialism och kapitalistisk plutokrati. Den moderna människans högsta dygder är att köpa sig lycklig och att sälja sig rik.

* * *

Om man går in å Platsbanken på Arbetsförmedlingens hemsida och klickar sig fram till Sök yrkesvis,[1] får man just nu följande resultat.

Antalet av platsannonser inom alla yrken i hela riket uppgår till 15.162 stycken. Av Platsbankens nitton kategorier är den största kategorien Försäljning, inköp, marknadsföring med 3.422 annonser. Denna kategori indelas i sin tur i tjugufem subkategorier. Av dessa subkategorier är de största de aggressiva säljarna, eller på Platsbankens språk Företagssäljare (1.691 stycken),  Demonstratörer, uthyrare m. fl. (557 stycken), och Torg- och marknadsförsäljare (313 stycken). Dessa är alltså i huvudsak icke några kundvänliga kassabiträden, utan just sådana aggressiva säljare, som antastar dig, när du i lugn och ro promenerar stadens gågata fram; som bryter din hemfrid genom att störande ringa och försöka pracka på dig strumpor, kalsonger, telefonabonnemang, och annat; som värvar medlemmar till organisationer, om vilka de själva icke synes veta mycket. Et c., et c., et c. I en platsannons i Platsbanken kunde man läsa, att obokade hembesök ingår i säljstrategien. Respekten från privatlivets helgd och hemfriden bliver allt sämre. Dessa säljare skall dessutom gärna vara tävlingsinriktade, »hungriga» (icke på mat då, men på jakt efter oskyldiga människor som byten i de hungriga säljarnas rovdrift), och »proaktiva».

I bottenligan finner vi den kommersiella ytlighetens motsats: kategorien Kultur, media, design med 311 stycken av platsannonser. Där ligger vi humanister, som håller det mänskliga i tillvaron högt, lämnade åt det öde, vi oss själva berett. Varföre äga kännedom om klassisk litteratur, när man kan se Paradise Hotel å TV6? Varföre studera filosofi och teologi, när man kan köpa sig lycka och tröst i närmaste skoaffär (förmodligen efter ett tips från Blondinbellas senaste blogginlägg)? Varföre studera utdöda språk, när det enda språk, man behöver kunna för att skapa sig en karriär och en pekuniär förmögenhet, är engelska språket?  Ja, varföre?

Att förmedla den klassiska kulturen åt det uppväxande släktet är en del av vårt civiliserade ansvar både gent emot våra förfäder och gent emot våra efterkommande. Vi har ingen rätt att förneka dem insikterna om poesiens bländande skönhet, den goda litteraturens inverkan å den mänskliga anden, eller den tidiga och klassiska musikens förtrollande tjusningskraft.

I dagens Sverige har bildning emellertid inget värde — icke ens ett egenvärde. Att läsa Catullus skapar ingen säljare av dig. Genom att studera Caravaggios målningar lärer du dig ingenting om kundreskontra. Att du kan känna igen Mozarts samtliga symfonier bara genom att lyssna å de första takterna betyder icke, att du kan klara av ett arbete inom näringslivet. Att du genom allt detta växer som människa, spelar ingen roll. Det enda, som betyder något, är ökad omsättning, högre vinst i nästa kvartalsrapport, och en pekuniär tillväxt. Människan finnes idag till för staten och samhället i stället för tvärtom.

Detta kommer också till konkret uttryck i begreppet anställningsbarhet. Begreppet definieras i Lärarförbundets, SFS:s och TCO:s gemensamma rapport Jakten på Anställningsbarhet : Om mötet mellan student och arbetsgivare (2007)[2] å följande vis.

Samarbetsförmåga, referenser och initiativförmåga är de absolut viktigaste av de undersökta faktorerna när arbetsgivare överväger en anställning av en högskoleutbildad. Därefter följer ett antal faktorer som också har stor betydelse för beslutet: förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, att utbildningen är yrkesinriktad, arbetslivserfarenhet, analytisk förmåga och goda kunskaper i engelska. Efter dessa följer också några andra som har en viss betydelse, men förefaller inte avgörande i anställningsbeslutet: entreprenörskap, engagemang vid sidan av studierna, examensarbetet och bra betyg. Några faktorer förefaller inte alls ha central betydelse enligt arbetsgivarna: erfarenhet av arbete och studier utomlands, lärosäte, ålder, svensk bakgrund och familjesituation.[3]

Enligt rapporten anser 51 procent av arbetsgivarna det vara mycket viktigt, att högskoleutbildningen är yrkesinriktad. Mindre arbetsplatser och arbetsgivare inom offentlig sektor utmärker sig genom att i än högre grad anse en yrkesinriktad utbildning vara mycket viktig.[4] Trots detta anser rapportförfattarna ingen konflikt föreligga mellan å ena sidan akademiens klassiska bildningsideal och å andra sidan arbetsgivarnas krav å yrkesinriktade utbildningar.[5] Det finnes skäl att ifrågasätta denna slutsats.

Ett exempel å detta kan vi hämta från Förenade Konungariket. Sociologen Frank Furedi konstaterar i sin bok Wasted : Why education isn’t educating (2009), att skolans fokus har flyttats från kunskaper till färdigheter. En instrumentell utbildningssyn förknippad med ekonomisk nytta har i kombination med en antiintellektuell och kunskapsföraktande strömning omformat utbildningsväsendet till yrkesmässig och social träning. Därtill använder radikala grupper utbildningsväsendet för att medelst social ingenjörskonst frambringa en omvänd socialisation; i stället för att skolan överförer normer och värderingar till de unga, använder man de unga för att bryta ned gamla normer och värderingar och föra ut nya. Furedi menar vidare, att vi idag genom vår rädsla för att giva de unga en djupare förståelse av, huru vårt samhälle har vuxit fram, vad det står för, och vad som förenar medborgarna, försvårar för de unga att orientera sig i världen.[6]

Samma kritik kan man även finna i Förenta Staterna. Filosofen Martha Nussbaum skriver i Not For Profit : Why Democracy Needs the Humanities (2010), att utbildning idag i mindre utsträckning handlar om att rusta människor för livet och i större utsträckning handlar samhällsekonomi, tillväxt, konkurrenskraft, och anställningsbarhet. Svenska Dagbladets ledareskribent Johan Wennström exemplifierar detta med, att vissa litteraturvetenskapliga kurser har ersatt delar av litteraturhistorien med utbildning i att skriva recensioner och pressmeddelanden.[7]

Vi riskerar att gå till mötes en framtid, i vilken universitetens funktion som den klassiska humanistiska bildningens högborgar har upphört och ersatts med en funktion som näringslivets och byråkratiens lydiga tjänare. Universiteten kommer i framtiden icke att vara läro- och bildningsanstalter, utan utbildningsenheter åt staten och samhället.

Att allt fler av yrken har professionaliserats, har skapat allt fler av professionaliserade utbildningar – även inom humanistisk sektor. Fordom hade en bibliotekarie vid institutionernas biblioteker en relevant ämnesexamen. Nu har han läst Bibliotekshögskolans i Borås bibliotekarieprogram, där en av kärnkurserna är Bibliotek och användare, 15 hp. Han är överutbildad i biblioteksteori men saknar både bredd och djup i relevanta ämneskunskaper. Bibliotekarien har förvandlats från humanist till samhällsvetare och från rådgivare till administratör.

De humanistiska disciplinerna har i vårt ytliga samhälle betydande problemata – både externa och interna. Ett externt problem är humanioras dåliga ställning i Sverige. De genererar icke direkt något pekuniärt kapital. De innehåller ingen direkt samhällsnytta. Och de är omoderna. De tillförer helt enkelt ingenting till samhället. De är så värdelösa, att en humanist icke ens kan anställas inom privata näringslivet. Där duger det icke med mindre än att man är ekonom eller ingeniör. Så är det icke överallt utomlands och så har det heller icke alltid varit i Sverige. Länge var en examen vid filosofisk fakultet en grundläggande examen för vidare studier. Jag brukar ofta anföra Sveriges främste kännare av Homeros, nyligen framlidne doktor Sture Linnér, som exempel.  Efter en mycket kort tid som docent i grekiska språket och litteraturen i Upsala vidtog en lång karriär först hos Röda Korset och sedan både inom det privata näringslivet och vid Förenta Nationerna.

Socionomen och debattrisen Elise Claeson skriver följande om detta i Svenska Dagbladet den 16. augusti i år.

Svenska ungdomar studerar sällan historia, varken i Sverige eller utomlands; de läser ämnen som man »blir något» av, som »management».

Nyttotänkandet har gjort att akademisk utbildning ses som yrkesutbildning, inte som bildning. Förvånade svenska vd:ar som gått på Handels och KTH möter ofta brittiska kolleger som studerat historia, filosofi och klassiska språk. Så gammalmodigt brittiskt, flinar de överseende.

Men liberal arts-traditionen kan också ses som grunden till en modern humanism som passar vår tids tjänstesamhälle bättre än industrisamhällets yrkesutbildade teknokrater.

En modern vd ska höja sig över the bottom line och se och förstå människan, kanske genom att studera historia och språk.

Johanna Koljonen berättade i sitt Sommar-program (P1 1/8) hur hon och hennes kamrater direkt efter examen i engelsk litteratur i Oxford 2008 fick jobberbjudanden från banker och investmentbolag.

Bildade humanister kan vara lönsamma.[8]

De humanistiska disciplinernas kris uppmärksammades förra året under strecket i Svenska Dagbladet. Lektorn i idéhistoria vid Södertörns högskola doktor Anders Burman beskriver i artikeln »Mobilisering för den onyttiga bildningen» (2009-07-24) universitetens väg från autonoma bildningscentra till samhällsnyttiga utbildningsfabriker.

Humaniora — de mänskligare [sakerna] — är icke kvantifierbara (trots den marxistiska historiematerialismens försök att göra just detta) och de kan icke ersättas av eller omvandlas till materiella ting. Detta arv av kvantifikationstänkande och materialism lever starkt kvar i svenska samhällets alla sektorer. För det mänskliga är det förödande. Doktor Burman ansluter sig till ett resonemang, som föres av professor Sven-Eric Liedman i Psykoanalytisk Tid/Skrift (2009:26–27). Professor Liedman riktar i sin artikel en kraftig negativ kritik dels emot, att universiteten med sina två herrar staten och näringslivet har kommit att fungera som vilka företag som helst, dels emot deras marknadsanpassning och tilltagande byråkratisering. Utöver detta har universiteten ådyvlats »ett tämligen fyrkantigt kvalitetssäkringssystem», som tager sig kvantitativa former och uttryck snarare än kvalitativa. Liedman kallar detta för pseudokvantiteter, med vilket begrepp han förstår standardiserade, kvantitativa termer, som i motsats till verkliga kvantiteter bättre formuleras medelst kvalificerade omdömen. Detta icke helt nya system tager sig uttryck bland annat i rankningslistor och »de för humanioras del så förödande Citations Indexes». Burman drager av allt detta en mycket nedslående slutsats.

Det råder knappast något tvivel om att marknadsanpassningen, byråkratiseringen och kvantifieringsivern starkt bidragit till att det klassiska bildningsuniversitetet nu definitivt håller på att gå i graven.[9]

På TV har vi kunnat se dokusåpan The Apprentice, i vilken finansmannen Donald Trump söker efter nya och effektiva medarbetare åt sina företag. Tävlingsmomenterna går ofta ut på, att under en given tidsram sälja någon av Trump utvald produkt och på så kort tid som möjligt tjäna så många penningar som möjligt. När kommer vi att få se dokusåpan Klassicisten, som går ut på, att känna till så många klassiska konstverk som möjligt? Förmodligen aldrig. En sådan dokusåpa skulle nämligen i vårt samhälle icke generera något pekuniärt kapital för någon. I vårt samhälle gäller det att prångla å så många människor som möjligt så många onödiga saker som möjligt till ett så högt pris som möjligt så att man bliver så pekuniärt rik som möjligt.

Så nu befinner vi oss i en situation, där dagens unga människor vet allt om Blondinbellas senaste klädesinköp men ingenting om Xenophon, Sokrates, eller Cicero. När jag en gång vikarierade som lärare i en gymnasieklass i Upsala, fick jag frågan: »Visst var det Karl VIII, som blev skjuten av en knapp i Lützen?». Men eleven hade ju åtminstone väldigt moderiktiga skor…

The powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?

Roger Mogert, som är en facklig-politisk broiler — vad vet han egentligen om verkligheten? –, gör en lång utläggning, som enbart visar, att han saknar erfarenheter av verkligheten utanför fackets och stadshusets väggar, innan han landar i den förväntade men empiriskt felaktiga slutsatsen, att den svenska modellen är »den bästa modell vi känner till».

Socialdemokraterna ha dominerat svensk politik under 1900-talet och under en stor del av det hittills förflutna 2000-talet. Trots detta ha ej blott Stockholm utan även kommuner över hela riket problem med hemlöshet. Vad beror detta å, om vi nu leva i den bästa av alla modeller? Socialdemokraterna ha ju faktiskt haft 100 år på sig att komma till rätta med problemet.

Vad har den socialdemokratiska politiken givit oss? Hemlöshetens problem har icke lösts. Däremot ha vi fått en övergödd offentlig förvaltning, vars byråkrater ha som levebröd, att människor äro hemlösa. Dessa byråkrater ha inga varken incitamenta eller avsikter att försöka lösa problemata. De följa i stället blint varenda paragraf i en lagstiftning, vars syfte är att hålla människor fångna i »den svenska modellen», så att de rösta rätt i valen och garantera det socialdemokratiska maktinnehavet. Dessa byråkrater verka jämlikt doktrinen, att om kartan och verkligheten icke stämma överens, så gäller kartan, ty så länge alla tvingas att orientera sig efter kartan i stället för efter verkligheten, garanteras byråkraternas försörjning.

Mogert menar, att König Jerlmyr »flyr in i dokusåpornas låtsasvärld, för att slippa se verkligheten. Och för att slippa se effekterna av sin egen politik». Mogert vet uppenbarligen inte, vad han pratar om, där han sitter i ett tjänsterum i maktens korridorer — oförmögen att se verkligheten.

Referens:
Mogert, Roger. »M-politiker lever i dokusåpa», i Aftonbladet (2011-02-10).

Fru Lundgren hamnade i blåsväder i år 2005 efter Evin Rubars dokumentär Könskriget. Universitetet lät då genomföra en granskning av fru Lundgrens forskningsarbeten, men dessvärre vågade universitetet då icke gå så långt som att fälla en feminist för oredlighet i vetenskaplig forskning, varföre fru Lundgren å obegripliga grunder friades.

Läs mer om fru Eva Lundgrens »forskning» i min artikel »Vetenskapsteoretiska reflexioner kring ‘professor’ Eva Lundgrens ‘forskning’» (2010-04-19).

Referentia:
Holm, Gusten. »Eva Lundgren slutar», i Ergo (2011-02-26).
»Kontroversiell professor slutar», i Aftonbladet (2011-02-26).
»Kontroversiell professor slutar», i Svenska Dagbladet (2011-02-26).

Följ min blogg med bloglovin

Följ min blogg med bloglovin

Han får väl rösta hur han vill, men inte pracka på andra människor på det där viset. Jag skulle önska att vi kunde prata, men det går bara inte.

Vänta här nu… Det här med att pracka sina åsikter å andra människor, och det här med att icke kunna prata… Det låter som ett Sverigedemokraterna närstående parti. Socialdemokraterna. Fru Wåhlins parti. Uppenbarligen har hon uppfostrat sin son ganska väl enligt sina värderingar.

Nej, fru Wåhlin. Från mig får hon inga sympatier. Om hon anser sina egna åsikter och värderingar vara mer värda än hennes egen son, förtjänar hon icke att ha någon son. Dessutom ha de problemata, som ha givit Sverigedemokraterna valframgångar, skapats av socialdemokraternas intolerans och misslyckade politik — och nu sitta vi alla i skiten.

Åter ha socialisterna visat sitt rätta ansikte. »Vi gilla olika — så länge som olika gilla som vi». »Det räcker inte att acceptera människors olikhet – vi måste gilla den.» sade fru Sahlin år 2002. Som vanligt, när stora ord hoppa ut ur politikers munnar, sakna de reell betydelse.

Referens:
Weigl, Kerstin. »’Hjälp, min son är sverigedemokrat’», i Aftonbladet (2010-10-08).

Följ min blogg med bloglovin

Det handlar om individer, tycker motståndargruppen, inte om kön, som om de stod utanför våra patriarkala strukturer, som om de inte kategoriserade människor enligt vad de har för kön, vilket vi alla gör och alltid har gjort. Tjejerna får inte vara offer, menar dem. Nej, det är just det de inte är när de säger ifrån på det här sättet. Att det dessutom sitter en genusvetare, ett proffs på området, som filmat HUNDRATALS pedagoger och konstaterat att filmen ger en sann bild av problematiken triggar bara motståndarna att bli ännu mer upprörda.

Ja, det handlar om individer. Det handlar om olika människor med olika förutsättningar, olika behov, och olika intressen. Det är icke nödvändigt, att man har något annat förutom vissa anatomiska fundamenta gemensamt, bara därföre att man har fötts med samma kön (läs mer om detta i min artikel »Idéerna skall representeras — inte kollektiven!», 2006-09-21). Och en människa av ett visst kön kan icke hållas hållas ansvarig för någon annans av samma kön handlingar, fel, och brister, precis som man icke kan sola sig i någon framgångsglans av samma anledning. Det finnes enskilda förövare och enskilda drabbade, men ur ett socialt perspektiv är könet ofta ett väldigt svagt analysverktyg. De sociala och politiska problemata, som vi ha i dagens Sverige, kunna icke lösas å annat vis, än att vi faktiskt börja se människan. Vi måste befria oss från all kollektivistisk barlast och gå ned å individnivå, annars komma dessa problemata, som äro skapade genom just ett kollektivistiskt och generaliserande synsätt, att bestå. Antalet av pedagoger, som denna av fröken El-Refai icke identifierade genusvetare har filmat, är icke relevant, dels därföre att majoriteten icke nödvändigtvis har rätt, dels därföre att vi icke få veta något om varken genusvetarens eller pedagogernas meriter, dels därföre att vi icke få veta något varken om urvalet eller metoden. Dessutom insinuerar fröken El-Refai, att denna genusvetares närvaro hade en negativ inverkan å de negativa kritikernas intellektuella stringens, emedan hennes »sanna bild av problematiken bara triggar motståndarna att bliva än mer upprörda». El-Refais hästar äro så höga, att hon måste ha använt en stege för att sitta upp å dem.

»Manshatare» hörs det någonstans ifrån när det är uppenbart att det handlar om kvinnohat. Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det? Jag är chockad.

Visst handlar det förutom om manshat också om kvinnohat — men det är feministerna, som stå för kvinnohatet. Det är feministerna, som förakta de kvinnor, som välja kvinnodominerade yrken. Det är feministerna, som förakta de kvinnor, som välja att vara hemma med sina barn. Det är feministerna, som förakta de kvinnor, som välja att ägna sig åt typiskt kvinnliga sysselsättningar.

Och »genusvetenskapen» är icke »ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst». »Genusvetenskapen» är feministisk (id est socialistisk) ideologiproduktion och propaganda i en tafflig akademisk förklädnad. Genusteorien och dess politiska gren feminismen äro religioner snarare än något annat. I både genusteorien och feminismen finnes inneboende cirkelresonemanger, så att man ur en feministisk fundamentalists perspektiv aldrig kan rikta negativ kritik emot genusteorien och feminismen utan att bliva en del av det förtryckande patriarkat, som genusteorien och feminismen säga sig studera och bekämpa. Genusteorien är så konstruerad, att både positiv och negativ kritik bekräfta genusteoriens hypoteser och förklaringsmodeller. Sålunda är genusteorien omöjlig att falsifiera och den måste därföre diskvalificeras som vetenskaplig teoribildning. Genusteoretiker och feminister försöka sålunda kväva all negativt kritisk debatt genom att stämpla alla negativa kritiker som patriarkala förtryckare.  Jag undrar just, om det icke är en härskareteknik att stigmatisera sina motståndare…

För vidare studia av detta rekommenderar jag mina tre artiklar »Den nyreligiösa vänsterns främsta irrlära avslöjad» (2009-07-06), »Genusstudier skapar förvirring» (2009-08-10), och »Vetenskapsteoretiska reflexioner kring ‘professor’ Eva Lundgrens ‘forskning’» (2010-04-19) samt däri ingående referentia.

Jag skäms över er lärare som satt i debatten igår. Helena Meclaom, du borde bli av med din lärarlicens bums. »Jag har inte sett filmen, men jag fattar poängen» börjar hon. Nej, du fattar fan ingenting. Lyssna på eleverna, lita på flickornas upplevelse, och framförallt, beröm dem deras mod, annars kommer dem aldrig våga säga ifrån igen.

Och slutligen vill jag säga håll käften till Camilla Lindeberg som påstår att könsmaktsordningen är ett mossigt uttryck som dog på sjuttiotalet. Jag levde inte då men det är inte ett ord som jag blir nostalgisk av utan som hjälper mig uttrycka min och många andra flickor, pojkar, kvinnor och mäns vardag på jobbet, i hemmet och i skolan, så var snäll och ta inte det ifrån oss.

Tydligare kan det knappast sägas: »Vi gilla olika, men bara så länge olika gilla som vi!». »Vi gilla åsikts- och yttrandefriheterna, men bara så länge alla tycka och säga som vi!». Feministerna och deras »akademiska» systrar »genusvetarna» äro nyreligiösa fundamentalister. Likt islamister vilja de intet annat än att kuva och tysta dem, som äro kafir, otrogne. Om man är en negativ kritiker av feminismen, har man i dagens Sverige exempelvis svårare att få ett arbete. Man utfryses från arbetsmarknaden och hela samhället. Å följande vis besvarade Stockholms Handelkammares analysansvarige Johan Treschow en fråga i en intervju, som publicerades i artikeln »Därför kan din blogg bromsa din karriär» i Computer Sweden 2010 13/3.

Sökande som har en egen blogg har svårare att få jobbet. Varför?
– Ofta är arbetsgivaren rädd för att personen har bloggen för att uttrycka extrema åsikter som i förlängningen kan skada företagets image, till exempel att personen är främlingsfientlig eller har ett dåligt genusperspektiv.

Så om man har ett »dåligt genusperspektiv», det vill säga om man är negativt kritisk till genusteorien, har man i dagens bögfeministiska vänsterdiktatur betydligt svårare att få ett arbete. Åsikts- och yttrandefriheterna äro blott papperstigrar. Och som synes ovan kräver fröken El-Refai mycket riktigt yrkesförbud för de lärare, som äro negativa kritiker av feminismen.

Feministerna säga sig verka för tolerans, när de faktiskt verka för förtryck. När vi negativa kritiker yttra oss, få vi höra, att vi skola hålla käften och icke taga feminismen ifrån feministerna — trots att de redan ha tagit allt från oss.

Och huru var det nu med obildningen? Jo, den kunnige läsaren noterar, att fröken El-Refai har svårt att skilja mellan ‘de’ och ‘dem’.

Läs Pär Ströms artiklar i ärendet:
»Flickor förtrycks INTE i skolan!», i GenusNytt (2010-10-05).
»Rasande angrepp på Camilla, mig och lärare», i GenusNytt (2010-10-06).

Läs mer om den svenska intoleransen:
»Enfaldens samhälle» (2010-01-05).
»Gudmundssons fråga tåler att upprepas» (2009-12-05).
»När någon påstår sig vara tolerant, osäkrar jag min Browning» (2009-07-29).
»Om den svenska inskränkthetens och den svenska intoleransens förödande konsekventia» (2010-07-06).
»Om det svenska hyckleriet – än en gång» (2010-03-16).
»Tänka rätt är större! Eller..?» (2010-01-07).
»Vem förväntar sig självständigt tänkande och intellektuell hederlighet i den antiintellektuella inskränkthetens land?» (2009-07-23).
»Vänstern har fått smaka på sin egen medicin och ogillar smaken» (2009-08-08).
»Ytterligare exempel på inskränkthetens konformism» (2009-08-21).

Referens:
El-Refai, Nour. »Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen», i Newsmill (2010-10-06).

Följ min blogg med bloglovin

Han poängterar själv att han gillar den gamla socialdemokratin och tanken på starka fackföreningar.
- När det gäller a-kassan tycker jag att de rödgröna har bättre förslag och alliansen har gått alldeles för hårt fram med sjukförsäkringen. Där hade jag personligen röstat mot alliansen. Utförsäljningen av vissa statliga företag tycker jag också var fel och vad det gäller Afghanistan tycker vi som de rödgröna och det kommer ju snart, säger Richard Jomshof.

Se där! Kan man få en tydligare bekännelse?

Läs mer om Richard Jomshof och Sverigedemokraterna:
»Fi och SD står på samma sida!» (2009-10-23).
»Kommunistisk lögn eller kommunistisk okunskap?» (2009-10-26).
»Vem förväntar sig självständigt tänkande och intellektuell hederlighet i den antiintellektuella inskränkthetens land?» (2009-07-23).

Referens:
Sjöshult, Fredrik & Svensson, Niklas. »Åkessons utspel skapar internt bråk», i Expressen (2010-09-23).

Följ min blogg med bloglovin

– Kungen bestämmer mest av alla här i Sverige. Jag har aldrig träffat honom, men det skulle vara bra att veta vägen dit. Han bor i alla fall i ett slott som är grått. En gång såg jag kungen på tv, men det var så snabbt, jag gick in på toaletten, så jag missade allting.

[...]

Det här är Fredrik Reinfeldt, som är statsminister.
– Men alltså, bestämmer han mer än kungen? [...]

[...]

Vad skulle du bestämma om du var statsminister?
– Då skulle jag bestämma att det blev mer militärer, och mer poliser. Då blir vi av med alla tjuvar, som tar pengar och en massa grejor. Jag skulle bestämma att vi fick mer vakter, för då skulle ingen kunna komma in och ta över kungens grejor.

Vill du bli politiker när du blir stor?
– Inte så mycket. Alltså, jag tänker mest på att få vara militär.

Barn som Bruno får en verkligen att känna hopp inför framtiden!

Referens:
Olsson, Lova. »’Vem bestämmer egentligen i Sverige?’, i Svenska Dagbladet (2010-09-18).

Följ min blogg med bloglovin

Kamrat Ohly vill naturligtvis icke, att vi skola må för bra. Då komma vi ju icke att rösta socialistiskt. Om vi behöva medicin utanför den statliga öppettiden, och om vi ha långt till det statliga a-apoteket, skola vi hellre må dåligt och känna proletariatets lidanden än att som nu kunna gå ned till stads och finna ett gott utbud av kvälls- och veckoslutsöppna privata apoteker — eller rent av köpa förskrivningsfria mediciner hos Ica.

Kommunistledaren kamrat Ohly har också synpunkter å pensionssystemet. Han är mycket missnöjd med, att pensionen följer börsens utveckling, och att »privatpersoner själva kan styra utfallet av sin pension genom att spekulera i aktier». Ja, det är ju sannerligen bedrövligt, att man genom kloka investeringar kan få det bättre än den statliga garantipensionen. Vi få ju som sagt icke få det för bra. Bättre är då naturligtvis, att vi äro beroende av politikernas gunst och… »välvilja». Bättre är då naturligtvis ett pensionssystem, där våra till statskassans inbetalda penningar icke fonderas utan slösas bort i allehanda »reformer» och paternalistiska myndigheter…

Från denna fråga är det icke långt till kamrat Ohlys syns å värdepappersmarknaden och det allt mer folkligt utbredda innehavet av värdepapper. Detta är något, som enligt kamrat Ohly missgynnar människor. Jag tager det en gång till: att vanliga, enskilda människor frivilligt investerar kapital i aktier och fonder och därmed får njuta avkastningarna av företagens vinster, och taga del av värdeökningar i goda tider, missgynnar dessa människor. Huru kan någon över huvud taget få in en så dum idé i skallen?

Lars Ohly menar att aktieägandet kan hämma arbetstagares vilja att gå ut i en konflikt på arbetsmarknaden.

– Jag tycker att det är en utveckling som leder bort från det som jag tycker är viktigt, nämligen att man ser motsättningar mellan olika intressen i samhället. Arbete och kapital har inte alltid samma intressen.

Ah! Das war also des Pudels Kern! Det alltmer utbredda innehavet av värdepapper missgynnar kommunisternas intressen! Om allt fler bliva aktieägare, komma antalet av vilda storstrejker månne att minska. Och det är ju naturligtvis icke bra. Klasskampen måste hållas levande! Proletariatet måste hållas fattigt och förtryckt! Människorna få icke få det för bra.

Slutligen anser bostadsrättsinnehavaren kamrat Ohly, att det ökande antalet av bostadsrättsinnehavare är ett bekymmer, ty om allt fler äga sina bostäder, vilja allt fler ha lägre räntor, och det kan leda till mer återhållsamma lönekrav. Så vi vanliga människor må nöja oss med dyra hyresrätter. Att äga sin bostad och därmed få lägre kostnader, få taga del av värdeökning, samt få en större frihet är förbehållet den socialistiska nomenklaturan.

Så varföre allt detta tjat om, att människor icke få det för bra? Jo, därföre att socialisterna själva ha erkänt, att de resonera så. Den socialdemokratiske valaktivisten Per-Åke Pettersson analyserade i en intervju i Aftonbladet (2010-09-10) den socialdemokratiska nedgången i opinionens å följande vis.

Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt. [M. L.:s kursiv.]

Ridå!

Läs mer om kommunisterna:
»Egenintresset ljuger icke, kamrat Ohly!» (2010-06-15).
»Ja, men betalen mer då, kommunistsvin. Vem hindrar Eder?» (2010-05-18).
»Från kommunisternas hyckleri bevare oss, O milde Herre Gud!» (2010-01-13).
»Kommunisten Ann-Margarethe Livh vill förslava dig än mer» (2010-08-04).
»Kommunistisk lögn eller kommunistisk okunskap?» (2009-10-26).
»Kommunistledaren synes mer i media – opinionsstödet utebliver» (2010-03-31).
»Ohly drömmer om att bliva envåldshärskare : Statsrådet och Konungahuset står i vägen» (2009-07-13).
»Vänstern vägrar taga sitt ansvar» (2009-07-07).

Referentia:
Hökerberg, Josefine. »Uppgivenhet bland rödgröna valarbetare», i Aftonbladet (2010-09-10).
Sennerdal, Robert. »Ohly vill återkalla Alliansens privatiseringar», i E24 (2010-09-08.

Följ min blogg med bloglovin

]]> http://aristokratikos.wordpress.com/2010/09/13/du-borjar-att-fa-det-for-bra-lille-van/feed/ 0 59.853760 17.615289 59.853760 17.615289 aristokratikos