Tags

»Now I want you to rip out that page.» Herr Keatings uppmaning till eleverna vid Welton Academy bemötes med viss tveksamhet, innan den försiktigt åtlydes av en av dem. Ytterligare några elever följer osäkert efter. Herr Keating förklarar nöjt, att hela kapitlet nu skall rivas ut. »Begone J. Evans Pritchard, Ph.D.»

Den synd, till vilken doktor Pritchard enligt herr Keating hade gjort sig skyldig, var ett försök att kvantifiera poesien. Doktor Pritchards hypotes i Understanding Poetry var, att ett poems storhet kan mätas objektivt, genom att man markerar koordinaten för poemets fulländning längs abskissa och koordinaten för dess vikt längs ordinata. Det område, som dessa koordinater sedan täcker, visar poemets skönhet. Herr Keatings inställning var en annan.

I see that look in Mr. Pitt’s eye, like nineteenth century literature has nothing to do with going to business school or medical school. Right? Maybe. Mr. Hopkins, you may agree with him, thinking »Yes, we should simply study our Mr. Pritchard and learn our rhyme and meter and go quietly about the business of achieving other ambitions.« I have a little secret for you. […] We don’t read and write poetry because it’s cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. Medicine, law, business, engineering, these are all noble pursuits, and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for. To quote from Whitman: »O me, o life of the questions of these recurring, of the endless trains of the faithless, of cities filled with the foolish. What good amid these, o me, o life? Answer: that you are here. That life exists, and identity. That the powerful play goes on, and you may contribute a verse. That the powerful play goes on and you may contribute a verse.« What will your verse be?

Vi lever idag i en kultur, som består av en förening av ytlig materialism och kapitalistisk plutokrati. Den moderna människans högsta dygder är att köpa sig lycklig och att sälja sig rik.

* * *

Om man går in å Platsbanken på Arbetsförmedlingens hemsida och klickar sig fram till Sök yrkesvis,[1] får man just nu följande resultat.

Antalet av platsannonser inom alla yrken i hela riket uppgår till 15.162 stycken. Av Platsbankens nitton kategorier är den största kategorien Försäljning, inköp, marknadsföring med 3.422 annonser. Denna kategori indelas i sin tur i tjugufem subkategorier. Av dessa subkategorier är de största de aggressiva säljarna, eller på Platsbankens språk Företagssäljare (1.691 stycken),  Demonstratörer, uthyrare m. fl. (557 stycken), och Torg- och marknadsförsäljare (313 stycken). Dessa är alltså i huvudsak icke några kundvänliga kassabiträden, utan just sådana aggressiva säljare, som antastar dig, när du i lugn och ro promenerar stadens gågata fram; som bryter din hemfrid genom att störande ringa och försöka pracka på dig strumpor, kalsonger, telefonabonnemang, och annat; som värvar medlemmar till organisationer, om vilka de själva icke synes veta mycket. Et c., et c., et c. I en platsannons i Platsbanken kunde man läsa, att obokade hembesök ingår i säljstrategien. Respekten från privatlivets helgd och hemfriden bliver allt sämre. Dessa säljare skall dessutom gärna vara tävlingsinriktade, »hungriga» (icke på mat då, men på jakt efter oskyldiga människor som byten i de hungriga säljarnas rovdrift), och »proaktiva».

I bottenligan finner vi den kommersiella ytlighetens motsats: kategorien Kultur, media, design med 311 stycken av platsannonser. Där ligger vi humanister, som håller det mänskliga i tillvaron högt, lämnade åt det öde, vi oss själva berett. Varföre äga kännedom om klassisk litteratur, när man kan se Paradise Hotel å TV6? Varföre studera filosofi och teologi, när man kan köpa sig lycka och tröst i närmaste skoaffär (förmodligen efter ett tips från Blondinbellas senaste blogginlägg)? Varföre studera utdöda språk, när det enda språk, man behöver kunna för att skapa sig en karriär och en pekuniär förmögenhet, är engelska språket?  Ja, varföre?

Att förmedla den klassiska kulturen åt det uppväxande släktet är en del av vårt civiliserade ansvar både gent emot våra förfäder och gent emot våra efterkommande. Vi har ingen rätt att förneka dem insikterna om poesiens bländande skönhet, den goda litteraturens inverkan å den mänskliga anden, eller den tidiga och klassiska musikens förtrollande tjusningskraft.

I dagens Sverige har bildning emellertid inget värde — icke ens ett egenvärde. Att läsa Catullus skapar ingen säljare av dig. Genom att studera Caravaggios målningar lärer du dig ingenting om kundreskontra. Att du kan känna igen Mozarts samtliga symfonier bara genom att lyssna å de första takterna betyder icke, att du kan klara av ett arbete inom näringslivet. Att du genom allt detta växer som människa, spelar ingen roll. Det enda, som betyder något, är ökad omsättning, högre vinst i nästa kvartalsrapport, och en pekuniär tillväxt. Människan finnes idag till för staten och samhället i stället för tvärtom.

Detta kommer också till konkret uttryck i begreppet anställningsbarhet. Begreppet definieras i Lärarförbundets, SFS:s och TCO:s gemensamma rapport Jakten på Anställningsbarhet : Om mötet mellan student och arbetsgivare (2007)[2] å följande vis.

Samarbetsförmåga, referenser och initiativförmåga är de absolut viktigaste av de undersökta faktorerna när arbetsgivare överväger en anställning av en högskoleutbildad. Därefter följer ett antal faktorer som också har stor betydelse för beslutet: förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, att utbildningen är yrkesinriktad, arbetslivserfarenhet, analytisk förmåga och goda kunskaper i engelska. Efter dessa följer också några andra som har en viss betydelse, men förefaller inte avgörande i anställningsbeslutet: entreprenörskap, engagemang vid sidan av studierna, examensarbetet och bra betyg. Några faktorer förefaller inte alls ha central betydelse enligt arbetsgivarna: erfarenhet av arbete och studier utomlands, lärosäte, ålder, svensk bakgrund och familjesituation.[3]

Enligt rapporten anser 51 procent av arbetsgivarna det vara mycket viktigt, att högskoleutbildningen är yrkesinriktad. Mindre arbetsplatser och arbetsgivare inom offentlig sektor utmärker sig genom att i än högre grad anse en yrkesinriktad utbildning vara mycket viktig.[4] Trots detta anser rapportförfattarna ingen konflikt föreligga mellan å ena sidan akademiens klassiska bildningsideal och å andra sidan arbetsgivarnas krav å yrkesinriktade utbildningar.[5] Det finnes skäl att ifrågasätta denna slutsats.

Ett exempel å detta kan vi hämta från Förenade Konungariket. Sociologen Frank Furedi konstaterar i sin bok Wasted : Why education isn’t educating (2009), att skolans fokus har flyttats från kunskaper till färdigheter. En instrumentell utbildningssyn förknippad med ekonomisk nytta har i kombination med en antiintellektuell och kunskapsföraktande strömning omformat utbildningsväsendet till yrkesmässig och social träning. Därtill använder radikala grupper utbildningsväsendet för att medelst social ingenjörskonst frambringa en omvänd socialisation; i stället för att skolan överförer normer och värderingar till de unga, använder man de unga för att bryta ned gamla normer och värderingar och föra ut nya. Furedi menar vidare, att vi idag genom vår rädsla för att giva de unga en djupare förståelse av, huru vårt samhälle har vuxit fram, vad det står för, och vad som förenar medborgarna, försvårar för de unga att orientera sig i världen.[6]

Samma kritik kan man även finna i Förenta Staterna. Filosofen Martha Nussbaum skriver i Not For Profit : Why Democracy Needs the Humanities (2010), att utbildning idag i mindre utsträckning handlar om att rusta människor för livet och i större utsträckning handlar samhällsekonomi, tillväxt, konkurrenskraft, och anställningsbarhet. Svenska Dagbladets ledareskribent Johan Wennström exemplifierar detta med, att vissa litteraturvetenskapliga kurser har ersatt delar av litteraturhistorien med utbildning i att skriva recensioner och pressmeddelanden.[7]

Vi riskerar att gå till mötes en framtid, i vilken universitetens funktion som den klassiska humanistiska bildningens högborgar har upphört och ersatts med en funktion som näringslivets och byråkratiens lydiga tjänare. Universiteten kommer i framtiden icke att vara läro- och bildningsanstalter, utan utbildningsenheter åt staten och samhället.

Att allt fler av yrken har professionaliserats, har skapat allt fler av professionaliserade utbildningar – även inom humanistisk sektor. Fordom hade en bibliotekarie vid institutionernas biblioteker en relevant ämnesexamen. Nu har han läst Bibliotekshögskolans i Borås bibliotekarieprogram, där en av kärnkurserna är Bibliotek och användare, 15 hp. Han är överutbildad i biblioteksteori men saknar både bredd och djup i relevanta ämneskunskaper. Bibliotekarien har förvandlats från humanist till samhällsvetare och från rådgivare till administratör.

De humanistiska disciplinerna har i vårt ytliga samhälle betydande problemata – både externa och interna. Ett externt problem är humanioras dåliga ställning i Sverige. De genererar icke direkt något pekuniärt kapital. De innehåller ingen direkt samhällsnytta. Och de är omoderna. De tillförer helt enkelt ingenting till samhället. De är så värdelösa, att en humanist icke ens kan anställas inom privata näringslivet. Där duger det icke med mindre än att man är ekonom eller ingeniör. Så är det icke överallt utomlands och så har det heller icke alltid varit i Sverige. Länge var en examen vid filosofisk fakultet en grundläggande examen för vidare studier. Jag brukar ofta anföra Sveriges främste kännare av Homeros, nyligen framlidne doktor Sture Linnér, som exempel.  Efter en mycket kort tid som docent i grekiska språket och litteraturen i Upsala vidtog en lång karriär först hos Röda Korset och sedan både inom det privata näringslivet och vid Förenta Nationerna.

Socionomen och debattrisen Elise Claeson skriver följande om detta i Svenska Dagbladet den 16. augusti i år.

Svenska ungdomar studerar sällan historia, varken i Sverige eller utomlands; de läser ämnen som man »blir något» av, som »management».

Nyttotänkandet har gjort att akademisk utbildning ses som yrkesutbildning, inte som bildning. Förvånade svenska vd:ar som gått på Handels och KTH möter ofta brittiska kolleger som studerat historia, filosofi och klassiska språk. Så gammalmodigt brittiskt, flinar de överseende.

Men liberal arts-traditionen kan också ses som grunden till en modern humanism som passar vår tids tjänstesamhälle bättre än industrisamhällets yrkesutbildade teknokrater.

En modern vd ska höja sig över the bottom line och se och förstå människan, kanske genom att studera historia och språk.

Johanna Koljonen berättade i sitt Sommar-program (P1 1/8) hur hon och hennes kamrater direkt efter examen i engelsk litteratur i Oxford 2008 fick jobberbjudanden från banker och investmentbolag.

Bildade humanister kan vara lönsamma.[8]

De humanistiska disciplinernas kris uppmärksammades förra året under strecket i Svenska Dagbladet. Lektorn i idéhistoria vid Södertörns högskola doktor Anders Burman beskriver i artikeln »Mobilisering för den onyttiga bildningen» (2009-07-24) universitetens väg från autonoma bildningscentra till samhällsnyttiga utbildningsfabriker.

Humaniora — de mänskligare [sakerna] — är icke kvantifierbara (trots den marxistiska historiematerialismens försök att göra just detta) och de kan icke ersättas av eller omvandlas till materiella ting. Detta arv av kvantifikationstänkande och materialism lever starkt kvar i svenska samhällets alla sektorer. För det mänskliga är det förödande. Doktor Burman ansluter sig till ett resonemang, som föres av professor Sven-Eric Liedman i Psykoanalytisk Tid/Skrift (2009:26–27). Professor Liedman riktar i sin artikel en kraftig negativ kritik dels emot, att universiteten med sina två herrar staten och näringslivet har kommit att fungera som vilka företag som helst, dels emot deras marknadsanpassning och tilltagande byråkratisering. Utöver detta har universiteten ådyvlats »ett tämligen fyrkantigt kvalitetssäkringssystem», som tager sig kvantitativa former och uttryck snarare än kvalitativa. Liedman kallar detta för pseudokvantiteter, med vilket begrepp han förstår standardiserade, kvantitativa termer, som i motsats till verkliga kvantiteter bättre formuleras medelst kvalificerade omdömen. Detta icke helt nya system tager sig uttryck bland annat i rankningslistor och »de för humanioras del så förödande Citations Indexes». Burman drager av allt detta en mycket nedslående slutsats.

Det råder knappast något tvivel om att marknadsanpassningen, byråkratiseringen och kvantifieringsivern starkt bidragit till att det klassiska bildningsuniversitetet nu definitivt håller på att gå i graven.[9]

På TV har vi kunnat se dokusåpan The Apprentice, i vilken finansmannen Donald Trump söker efter nya och effektiva medarbetare åt sina företag. Tävlingsmomenterna går ofta ut på, att under en given tidsram sälja någon av Trump utvald produkt och på så kort tid som möjligt tjäna så många penningar som möjligt. När kommer vi att få se dokusåpan Klassicisten, som går ut på, att känna till så många klassiska konstverk som möjligt? Förmodligen aldrig. En sådan dokusåpa skulle nämligen i vårt samhälle icke generera något pekuniärt kapital för någon. I vårt samhälle gäller det att prångla å så många människor som möjligt så många onödiga saker som möjligt till ett så högt pris som möjligt så att man bliver så pekuniärt rik som möjligt.

Så nu befinner vi oss i en situation, där dagens unga människor vet allt om Blondinbellas senaste klädesinköp men ingenting om Xenophon, Sokrates, eller Cicero. När jag en gång vikarierade som lärare i en gymnasieklass i Upsala, fick jag frågan: »Visst var det Karl VIII, som blev skjuten av en knapp i Lützen?». Men eleven hade ju åtminstone väldigt moderiktiga skor…

The powerful play goes on and you may contribute a verse. What will your verse be?

[2] Rapporten kan hämtas hos TCO:s hemsida, http://www.tco.se/Templates/Page2____417.aspx?DataID=6081

[3] Jakten på Anställningsbarhet : Om mötet mellan student och arbetsgivare, s. 3.

[4] Op. cit., s. 6.

[5] Op. cit., s. 10.

[6] Inger Enkvist, »Utbildning som urholkar kunskaperna», s. 7 i Svenska Dagbladet Kultur (2010-10-11). Å Internet: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/utbildning-som-urholkar-kunskaperna_5484977.svd

[7] Johan Wennström, »Kulturradikalism med ett ekonomiskt ansikte», s. 5 i Svenska Dagbladet (2010-08-15). Å Internet: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kulturradikalism-med-ett-ekonomiskt-ansikte_5136461.svd

[8] Elise Claeson, »Där tradition möter innovation», s. 4 i Svenska Dagbladet (2010-08-16). Å Internet: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/dar-tradition-moter-innovation_5139271.svd

[9] Anders Burman, »Mobilisering för den onyttiga bildningen», s. 8 i Svenska Dagbladet Kultur (2009-07-24). Å Internet: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/mobilisering-for-den-onyttiga-bildningen_3248509.svd

Artikel är publicerad i Tidskriften Heimdal nr 1, 2011.

Advertisement