Tags

, , ,

»Professoren» i sociologi vid universitetet i Uppsala F.D. Eva Lundgren och hennes forskning har kommit i rampljuset efter Sveriges Televisions samhällsmagasin Dokument inifråns tvådelade reportage Könskriget, som sändes i SVT2 15. och 22. maj 2005. I Könskriget hävdar »professor» Lundgren förekomsten av vitt utspridda satanistiska pedofilnätverk, vars i samhället högt uppsatta medlemmar ägnar sig åt rituella övergrepp på och offer av barn. Uppgifterna om dessa satanistiska riter har dock aldrig kunnat beläggas med annat än Lundgrens egna uppgifter om sina »deltagande observationer».

Debatten, som följde i reportagets spår, och som främst har förts i Dagens Nyheter och Upsala Nya Tidning, fick snabbt två huvudsakliga perspektiver; dels frågan om forskningens frihet och oberoende, dels en vetenskapsteoretisk debatt om vad, som alls är forskning. Den vetenskapsteoretiska debatten kom att stå mellan företrädare för å ena sidan postmodernistisk hermeneutik och å andra sidan »professor» Lundgrens positivistiska kritiker.

Låt oss först kortfattat bilda oss en uppfattning om de två olika vetenskapssyner, som här står emot varandra. Hermeneutiken är en tolkningslära, som har sitt ursprung i teologien, men som efter hand har kommit att sekulariseras och utvidgas. Under 1800-talet utvecklades i Europa en mer filosofisk uppfattning av begreppet som en reaktion mot den tilltagande naturvetenskapliga aspekten på kulturvetenskaplig kunskap. Denna uppfattning hävdade, att mänskliga samhällen aldrig utgörer rena data, utan föreligger enbart såsom [inter]subjektiva, menings-, och värdemättade konstruktioner. Denna kritiska hermeneutik har under den senare delen av 1900-talet varit tongivande inom humaniora och samhällsvetenskap.[1] Positivismens kunskapsteori är antimetafysisk. Den är en vidareutveckling av empirismen, och menar, att all kunskap om faktiska förhållanden vilar på sinneserfarenheter samt att kunskap, som inte vilar på sinneserfarenheter, inte gäller faktiska förhållanden. Under 1900-talet utvecklades positivismen mot ett tydligare meningsinnehåll. Särskilt Morgan Schlicks verifikationsteori drog en stark gräns mellan meningsfulla och meningslösa påståenden. Schlick menade, att påståenden är meningsfulla om och endast om de kan kontrolleras genom sinneserfarenheter. Positivismen skiljer starkt mellan värdeutsagor och faktiska utsagor och framhåller, att fakta i princip är teorioberoende.[2]

Till detta kan läggas några ord om postmodernismen. Begreppet postmodernism användes såsom en samlingsbeteckning för en vetenskapsteoretisk kritik, som vann insteg i kulturvetenskaperna under 1980-talet. Kritiken riktas mot den vetenskapliga revolutionens och upplysningens anspråk på tidlösa och allmängiltiga normer för giltig kunskap. Jens Bartelson sammanfattar i sin artikel i Statsvetenskapligt Lexikon postmodernismen i fem punkter: 1) antiessentialism; 2) antifundamentalism; 3) kontext- och tidsbundenheter; 4) diskursivitet och reflexivitet; samt 5) konstruerbarhet och dekonstruerbarhet. Postmodernismen menar alltså, att världen saknar en av mänskligt medvetande oberoende ordning och på förhand givna studieobjekt; allt består av språkliga och sociala konstruktioner. Man vänder sig emot allt vetenskapligt rättfärdigande utgående från tidlösa principer som rationalitet och sanning.[3]

Låt oss sedan undersöka, huru de olika debattörerna har positionerat sig. I en intervju i Svenska Dagbladet 29. maj  år 2005 säger Lundgren angående pedofilnätverken, när hon uppmärksammas på, att inga barn synes ha försvunnit i Sverige, att »vi befinner i ett outforskat område, som inte går att storleksbestämma», efter det hon enligt artikelförfattarinnan har suckat över det typiskt svenska kravet på siffror. Lundgren fortsätter, att »[vi] [i] känsliga ämnen [inte] kommer […] långt med fakta». Hon ser den kvalitativa hermeneutiska metoden som helt nödvändig för sin egen forskning.[4] Lundgren återkommer i en debattartikel i Dagens Nyheter den 12. juni. Hon skriver i sin artikel följande.

Vikten av att förstå och analysera informanternas berättelser, det vill säga tolkningar, inom tolkande vetenskap skapar viktig kunskap. […] Inte heller här kunde jag ta det de involverade sade som rena ’facts’, men svårigheterna att tolka och förstå var mycket större än jag hade erfarit förut.[5]

Lundgrens resonemang visar de stora svårigheter, inför vilka hon står i sin forskning. I fråga om de satanistiska nätverken bygger hennes slutsatser på vanskliga och svårbedömda tolkningar i flera steg. En intressant kritik av detta framfördes av norske religionsvetaren Asbjørn Dyrendal, som i en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 1. juli  år 2005 kommenterade debatten med särskild tonvikt på de inkonsistenta inslagen i Lundgrens försvar. Lundgren var under sin tid som forskare vid universitetet i Bergen ansvarig för forskningsrapporten La de små barn komme til meg : Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep (Oslo 1994). Om en av de intervjuade barnens berättelser skriver Lundgren, att hon »dessvärre» tror på berättelsen. Dyrendal menar, att Lundgren i rapporten klargörer, att »tvivel måste uppfattas som en psykologisk motståndsreaktion mot att ta in verkligheten».

Tvivel bör bekämpas, eftersom tvivlaren ställer sig på förgriparnas sida och »overkliggör» händelserna för offret. Tvivel sätts samman med förnekandet av Holocaust. Det blir därför en moralisk plikt att tro.[6]

Lundgren bemöter Dyrendal i en debattartikel i UNT den 12. juli. Hon förnekar, att hon anser det vara forskarens plikt att tro på berättelserna, utan menar i stället, att det är en moralisk plikt att taga berättelserna på allvar, och lyssna och försöka att förstå. Även här framhåller hon, att hon enbart rörer sig med tolkningar, och att »[f]orskarens uppgift [sålunda är] att tolka och analysera de tolkningar hon delges».[7]

Artikeln i DN 12 juni inledes med att fastslå, att källkritik och hederlighet är självklara komponenter i vetenskaplig verksamhet, och hon avslutar med ett kort resonemang om sin egen vetenskapssyn.

Det är ett minimikrav att vetenskaplig verksamhet är kontrollerbar och intersubjektiv. Men efterprövbarhet betyder något annat inom en hermeneutisk tolkningstradition än inom positivistisk dito där »belägg» och efterprövbarhet betyder att viktlägga en rad yttre tekniska förhållanden. Inom tolkningsvetenskaper och med kvalitativa metoder sker efterprövbarhet genom att forskaren redogör för forskningsprocess, kopplat till framvisning av material, argumentation för valda analytiska grepp, och transparens i argumentationen för vissa tolkningar.[8]

Vid sidan av denna debatt men dock i anslutning till den har en annan debatt förts om huruvida Lundgren företräder en postmodernistisk kunskapssyn eller inte. Om detta tog forskningsledaren vid Institutet för framtidsstudier Bo Malmberg till orda i UNT den 23. augusti, sedan Lundgren i en artikel hävdat, att hennes yttrandefrihet är hotad till följd av den av universitetet föranstaltade granskningen av hennes forskning. Malmberg menar, att Lundgren under sommaren tydligt har positionerat sig som postmodernist. Han sammanfattar Lundgrens olika debattinlägg med, att Lundgren menar, att man egentligen inte kan veta, vad som är sant, att forskningsresultaten beror på forskarens vetenskapssyn etc.[9] Tolkningen är inte orimlig, då Lundgren i sin artikel den 12. juli skriver, att »[d]et är nog så elementärt att det som forskaren delges genom kvalitativa metoder är tolkningar, inte en »ren» verklighet (om man nu förutsätter att en sådan finns tillgänglig)».[10] Malmberg får sedermera kritik av docent Birgitta Meurling, som för visso säger sig inte vara någon anhängare av postmodernismen, men som dock menar, att någon »monolitisk vetenskaplig sanning» inte existerar. Meurling försvarar Lundgren med, att hon nog menar, att hermeneutiken förutsätter tolkningar snarare än att hon bekänner sig »till en postmodern kanon».

Humanister och samhällsvetare upptäcker inga nya naturlagar, men vår empiriskt grundade forskning och analysen av materialet gör att vi kan dra vad vi anser vara sannolika slutsatser. Eviga sanningar har dock avförts från agendan inom våra discipliner.

Även forskaren är en kulturprodukt och hennes/hans vetenskapssyn har naturligtvis betydelse för forskningsresultaten.[11]

Malmberg inkommer i UNT den 7. september med en kontrareplik, där han vidhåller, att Lundgren står för en postmodernistisk vetenskapssyn. Han anförer, att Lundgren i en debattartikel i UNT redan den 22. april avvisade hans argumentation »för välfungerande, precisa empiriska metoder inom forskning om våld mot kvinnor med argumentet att det luktar naturvetenskap». Malmberg frågar sig, varför man skall använda sig av metoder, som giver precisa resultat, om ingen empirisk verklighet att förhålla sig till existerar. Malmberg menar för visso, att det faktum, att Lundgren flera gånger har framhållit, att hon utgår från en hermeneutisk forskningstradition, ur vilken postmodernismen har utvecklats, inte leder till, att hon är postmodernist. Lundgrens postmodernism framträder enligt Malmberg först, »när hon påstår att de sanningar som uppenbaras i texttolkningen inte nödvändigtvis har något med en empirisk verklighet att göra».[12]

Personligen har jag svårt att förstå professor Lundgrens resonemanger, då jag har svårt att motivera för mig själv, att vetenskapliga aktiviteter skulle kunna bygga på något annat än intersubjektiv replikabilitet. Vetenskapen måste alltid skilja sig från allmänt tyckande. Vetenskapen skall studera den yttre verkligheten, medan tyckandet handhaves av politikerna. När Lundgren försvarar sig med, att hennes utsagor är tolkningar av tolkningar, och att »tvivel måste uppfattas som en psykologisk motståndsreaktion mot att ta in verkligheten»,[13] befinner hon sig enligt min mening ute på mycket djupt vatten. Tvivlet är all kunskaps moder och fundamentet för den källkritiska metoden. På flera punkter är Lundgren motsägelsefull och inkonsistent, som exempelvis när hon å ena sidan menar, att »[vi] [i] känsliga ämnen [inte] kommer […] långt med fakta», och å andra sidan menar, att källkritik är en omistlig del av vetenskaplig verksamhet. Visst kan det vara så, att människors personliga upplevelser ibland säger oss någonting intressant om världen, och inom samtida kulturvetenskaper är den personliga intervjuen en inte helt ovanlig metod för datainsamling. Man måste emellertid alltid vara medveten om, att utsagan av flera olika skäl kan vara felaktig. Metoden rymmer i sig uppenbara källkritiska problemata. Respondenterna kan exempelvis svikas av sina minnen, de kan vara felaktigt underrättade, och de kan också lämna anpassningssvar; id est sådana svar, som de tror vara de önskade och eftersökta. Ett annat besvärligt problem med muntliga källor är, att källans vittnesbörd inte nödvändigtvis bevaras och ställes till eftervärldens förfogande, vilket kraftigt försvårar senare källkritiska granskningar.

Oförenligt med påståendet om källkritikens vikt är också Lundgrens envetna förnekande av nödvändigheten av belägg; ett begrepp, som hon placerar inom citattecken. Viktigare för Lundgren är att redogöra för forskningsprocessen, »kopplat till framvisning av material, argumentation för valda analytiska grepp, och transparens i argumentationen för vissa tolkningar». Enligt Lundgren är det på detta sätt som man inom hennes forskningstradition säkrar forskningens replikabilitet. Frågan kvarstår. På vilket sätt kan detta leda till en intersubjektiv replikabilitet? Om argumentationen och inte de empiriska beläggen är det viktigaste, blir det ju inget annat än till vetenskap förklädd politik.

Referentia:
Bartelson, Jens, »Postmodernism» i Statsvetenskapligt Lexikon, ss. 226 f. Stockholm 1997.
Dyrendal, Asbjørn, »Sociologiprofessorn och satanismen», i Upsala Nya Tidning (2005-07-01).
Knutsen, Torbjørn L., »Hermeneutik» i Statsvetenskapligt Lexikon, s 83. Stockholm 1997.
—, »Positivism» i Statsvetenskapligt Lexikon, ss. 224 f. Stockholm 1997.
Lundgren, Eva, »Jag var frestad att blunda för ritualer med foster och djur», i Dagens Nyheter (2005-06-12).
—, »Är bakgrundskunskaper något misstänkt?», i Upsala Nya Tidning (2005-07-12)
Malmberg, Bo, »Hela samhället är inte patriarkalt», Upsala Nya Tidning (2005-06-01).
Malmberg, Bo, »Naturligt granska Lundgrens forskning», i Upsala Nya Tidning 23 augusti (2005-08-23).
Malmberg, Bo, »Visst är Lundgren postmodern», i Upsala Nya Tidning (2005-09-07).
Meurling, Birgitta, »Ska även andra granskare granskas?», i Upsala Nya Tidning (2005-09-04), s. A4.
Thunberg, Karin, »’Jag litar på män, faktiskt’», i Svenska Dagbladet (2005-05-29).

Läs också:
»Den nyreligiösa vänsterns främsta irrlära avslöjad» (2009-07-06).
»Genusstudier skapar förvirring» (2009-08-10).

Läs på andra bloggar:
Magnusson, Patrik. »Genusvetenskap – vår tids Lysenkoism», i Tradition och Fason (2010-04-05).
Ström, Pär. »Bok som kritiserar Eva Lundgren makuleras», i GenusNytt (2009-05-24). —
— »Feministisk satanist-professor attackerar patriarkatet», i GenusNytt (2009-10-27).
— »Förbjuden bok om ritualmord utlagd på nätet», i GenusNytt (2009-11-29).
— »Jan Guillou kritiserar feministiska bedragare!», i GenusNytt (2009-04-27).
— »Oändligt överseende med Eva Lundgren», i GenusNytt (2010-02-11).
— »Professor: De flesta män är som polischefen», i GenusNytt (2010-02-03).

Fotnoter:
[1] Torbjørn L. Knutsen, »Hermeneutik» i Statsvetenskapligt Lexikon, s 83. Stockholm 1997.
[2] Torbjørn L. Knutsen, »Positivism» i Statsvetenskapligt Lexikon, ss. 224 f. Stockholm 1997.
[3] Jens Bartelson, »Postmodernism» i Statsvetenskapligt Lexikon, ss. 226 f. Stockholm 1997.
[4] Karin Thunberg, »’Jag litar på män, faktiskt’», Svenska Dagbladet, 29. maj 2005, s. Kultur 14.
[5] Eva Lundgren, »’Jag var frestad att blunda för ritualer med foster och djur’», Dagens Nyheter, 12. juni 2005.
[6] Asbjørn Dyrendal, »Sociologiprofessorn och satanismen», Upsala Nya Tidning, 1. juli 2005, s. A4.
[7] Eva Lundgren, »Är bakgrundskunskaper något misstänkt?», Upsala Nya Tidning, 12 juli 2005, s. A4.
[8] Lundgren, »’Jag var frestad att blunda för ritualer med foster och djur’», Dagens Nyheter, 12. juni 2005.
[9] Bo Malmberg, »Naturligt granska Lundgrens forskning», Upsala Nya Tidning, 23 augusti 2005, s. A4.
[10] Lundgren, »Är bakgrundskunskaper något misstänkt?», Upsala Nya Tidning, 12 juli 2005, s. A4.
[11] Birgitta Meurling, »Ska även andra granskare granskas?», Upsala Nya Tidning, 4. september 2005, s. A4.
[12] Bo Malmberg, »Visst är Lundgren postmodern», Upsala Nya Tidning, 7 september 2005, s. A4.
[13] Citat av Dyrendal, se ovan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskurs
Advertisement