I Aftonbladet kan man idag läsa, att en man, som fyra gånger har dömts för sexualbrott, i sitt grannskap har hängts ut som pedofil. Den uthängde kallar detta indignerat för »djupt odemokratiskt». Jaså? Så det är alltså bara formen, som han opponerar sig emot? Då måste han ju rimligtvis anse, att det vore helt i sin ordning, om uthängningen föreginges av en röstning… Nej, detta är nog ytterligare ett fall av språkmissbruk i syfte att på ett ohederligt sätt legitimera sin ståndpunkt eller sina krav. Detta kan nämligen icke ha med demokrati att göra. Viktigare är chefåklarare Bertil Månssons påpekande.
Man hänger ut en dömd person som avtjänat sitt straff, vilket strider mot alla rättsordningsprinciper.
Man börer kalla saker vid deras rätta namn. Det handlar alltså om rättstatens principer. Det betyder emellertid icke, att det är varken demokratiskt eller odemokratiskt. Bara rättsvidrigt och dessutom måhända brottsligt.
Referens:
Sohlander Cassel, Annika, »Pedofil hängs ut — i flygblad : Barnfamiljer får veta allt om hans brott», i Aftonbladet (2009-10-16).
Personen, dömd fyra gånger för vidriga brott, har avtjänat ett fängelsestraff – alltså får omgivningen nu acceptera risken att denne konstaterade återfallsbrottsling får ett återfall? Hur många gånger ska man kunna bete sig så här innan man börjar bry sig om brottsoffer (inklusive potentiellt blivande sådana) mer än man bryr sig om brottslingens sårade känslor?
Man kan dessutom fråga sig om det är att frångå ”rättsstatens principer” att lämna ut denna information – ingår offentlighetsprincipen i ”rättsstatens principer”? Ingår meddelandefriheten? Ingår yttrandefriheten? Ingår rätten att skydda sig själv och sina närmsta från skada? Ingår barnens rättigheter?
Att en person som avtjänat sitt (eller sina ständigt återkommande) straff ska ha en chans att komma tillbaka i samhället är ett rimligt och humanistiskt mål. Men man kanske inte kan tillämpa detta ideal in absurdum och oavsett pris. Om principer får gå före människor är vi ute på hal is…
Nota bene, att min huvudinvändning är den felaktiga användning av demokratibegreppet. Jag har icke värderat uthängningen i sig, utan blott sagt något om, huru den må omtalas och förstås.
Hade vårt land haft strafflagar värda namnet hade det icke varit frågan om uthängning av denne vidrige förbrytare utom om upphängning i en galge. Återfall och efterföljande uthängning hade då varit ett ickeproblem.
Varken dödsstraff eller några andra former av kroppsstraff höra hemma i en civiliserad stat.
Icke heller pedofili hörer hemma i en civiliserad stat varför denna styggelses utövare bör ges rättmätiga och hårda straff.
‘Rättmätiga straff’ betyder icke ‘dödsstraff’ eller ‘kroppsstraff’. Och två fel görer icke ett rätt. Som civiliserad gentleman är det ditt ansvar att föregå med gott exempel.
Låt då det rättmätiga straffet bli livstids fängelse utan rätt till benådning.
När det gäller sådana som förgripit sig på barn kan det goda civiliserade samhället icke ta på sitt ansvar att åter låta en sådana förrövare vandra i frihet då risken för återfall aldrig är obefintlig.
Sexualbrott är alltid oförsvarliga och särskilt övergrepp på barn. Jag finner emellertid också dödsstraff och olika typer av kroppsstraff vara oförsvarliga. Livstidsstraff kan dock vara motiverade, och som jag har påpekat i min diskussion med Stoller, må de gärna kombineras med medicinsk, psykiatrisk, eller terapeutisk behandling.
Nja Michael, jag tycker mig skönja en viss värdering av ”uthängningen” i dina två sista meningar.
Dessutom: Hur debilt sexförbrytarens användning av begreppet demokrati än är, så är inte heller herr chefåklagare Bertil Månssons uttalande helt oproblematiskt (vilket är poängen med mitt tidigare svar).
På vilket sätt är det ett uttryck för en värdering, att konstatera, att detta icke är en fråga om demokrati, utan en fråga om juridisk och rättsstatliga principer?
Ja, jag anser i likhet med chefåklarare Månsson, att det de facto et de iure är att frångå rättsstatens principer. När man har avtjänat sitt straff, har man sonat sitt brott. Det är en väldigt grundläggande rättsprincip i en rättsstat. Ingen tjänar något på, att för evigt stämpla, stigmatisera, och frysa ut andra människor. Det skapar i förlängningen blott hat och förakt hos den utpekade och utfryste, och det leder aldrig till något gotts. Och det faktum, att vi har alla dessa friheter, som du nämner, innebärer icke, att man kan göra precis huru som helst, ty med frihet följer ansvar (jag är dock fullt medveten om, att ‘personligt ansvar’ är något gammalmodigt och mossigt, som enbart vi riktiga konservatistiska gentlemän envist försöker klamra oss fast vid). Dessutom har vi alltså förtalslagstiftning och annan lagstiftning, som regulerar, vad man icke får använda dessa friheter till, d. v. s., vad som räknas som missbruk av dessa friheter.
I en rättsstat är det nämligen så, att rättskipningen handhaves av de rättsvårdande myndigheterna. Det är alltså de rättsvårdande myndigheterna, som skall avgöra, huruvida risk föreligger, att denne man återfaller i tidigare beteende eller icke. Det är ingen uppgift för den lokala pöbeln.
Vi lever också i en rättspositivistisk stat. Chefåklaragare Månssons uppdrag är sålunda att se till, att lagens bokstav efterleves och att lagöverträdare ställes till svars, oavsett vilka personliga värderingar man kan lägga in i enskilda lagar och i enskilda fall. Om kartan icke stämmer överens med terrängen, är det alltså kartan, som gäller. Det kan man ha invändningar emot, och jag räknar mig sannerligen icke som rättspositivist själv. Jag håller dock för troligt, att chefåklagare Månsson är medveten om denna natur av hans uppdrag och att hans uttalande, som i mina öron ändå förefaller vara tämligen klart och oskyldigt, skall betraktas i ljuset av detta.
Michael:
Det låter sannerligen mycket tjusigt. Men jag offrar icke mina barn för att framstå som tjusig. Om detta förnärmar herrarna Lehman och Månsson så må det vara hänt.
Du skriver om ansvar. En gärning har man alltid kvar ansvaret för. Att sona sitt brott innebär att man inte längre har någon skuld till det formella samhället. Ansvaret är dock alltid kvar. Var och en har ansvar för sina handlingar och således för de konsekvenser de leder till. Dessa kan inte trollas bort de facto (men de kan sonas de jure).
I normala fall hade jag nog gått på din linje. Men inte när det gäller en notorisk återfallsförbrytare. Jag är också emot dödsstraff men har inga invändningar mot verkliga livstidsstraff i extrema fall. Med sådana hade vi sluppit det dilemma vi har här. För det är ett dilemma. I ett fall som detta anser jag det både moraliskt och intellektuellt slappt att komma med enkla principer och floskler om att man är skuldfri när man varit en sväng förbi en straffanstalt och att därmed tro att allt är löst.
Som sagt: principer i all ära, men när de drives in absurdum kan de vara av ondo.
Det är högst orimligt, att man må dömas, fördömas, och stigatiseras under hela sitt liv på grund av misstag eller begågna fel i det förflutna. Vem är du att kasta första stenen? Människor måste tillåtas att gå vidare. Däremot har man naturligtvis en skyldighet att draga lärdom av konsekvenserna av ens handlingar. Det är dock en annan sak. Och som sagt: rättskipning och andra rättsliga bedömningar åligge de rättsvårdande myndigheterna. Det här är främst en rättslig och sekundärt en legislativ fråga. De rättsvårdande myndigheterna borde självklart tillhandahållas tillräckliga resurser för att förebygga återfall. Verkliga livstidsstraff (som du nämner) kan vara en lösning, gärna i kombination med medicinsk, psykiatrisk, eller terapeutisk behandling.
Michael:
Det blir lite självmotsägande när du skriver att:
”Det är högst orimligt, att man må dömas, fördömas, och stigatiseras under hela sitt liv på grund av misstag eller begågna fel i det förflutna. Vem är du att kasta första stenen?”
När du sedan skriver att du ser verkligt livstidsstraff som en möjlighet.
Dessutom: ”Människor måste tillåtas att gå vidare” – Hur många gånger?
Om de rättsvårdande myndigheterna inte fullföljer sina primära åttaganden av vilka ett av de absoulut viktigaste är att förhindra återfall, så kommer den ”pöbel” du är så paniskt rädd för att utföra jobbet i deras ställe. ”Pöbeln” (kanske du eller din familj någon gång) har då nämligen inte något annat rimligt val.
Nej, det är inte självmotsägande. Då dömes men en gång av rättsvårdande myndighet och sonar sitt brott. Det är något annat än att först dömas i domstol och sona sitt brott, och sedan dessutom efter avtjänat straff tvingas utstå domar, fördömanden, och utfrysning från omgivningen. Men visst… Jag är för visso också för rätten att diskriminera och rätten att välja, vilka man icke vill bo tillsammans med. Men det handlar om rätten till social bostadssegregation, icke om rätten till pöbelvälde.
Jag tillhörer sannerligen icke pöbeln och jag betackar mig från vidare sådana påståenden! Att jag är emot oklokrati är knappast någon nyhet för läsare av denna blogg. För min del anser jag, att det lämpligaste vore att sätta in Kungl. Livgardet för att upprätthålla lag och ordning i de fall, då pöbeln tager lagen i egna händer (som exempelvis i Rosengård).
”Pöbeln” försvarar inte liv och lem i rosengård, det vet du. De hittar på hyss och det finns inte någon som hindrar dem. Inte heller där klarar de ”rättsvårdande” myndigheterna av att göra sitt jobb. Vem ska då göra det? ”Reclaimare” får också slå isönder våra städer utan repressalier och det är synd om grova brottslingar. Så passiva som svenska myndigheter är i många sammanhang leder till instabilitet i vårt samhälle.
Du verkar ha en mycket barnslig tilltro till svenska ”rättsvårdande” myndigheter, emellanåt verkar du tom. betrakta dem och lagen som metafysiska entiteter. Jag vill inte heller ha ”pöbelvälde”, tro mig. Men folk har rätt att försvara sig om staten ej kan garantera deras säkerhet i rimlig mån.
Visst kan det hända att du, eller folk du står nära befinner sig i en utsatt situation och bedömer att de måste försvara sig? Tror du att du står över och ej kan påverkas av världens ondska och av faror? Hade varit kul att se hur rigid, principfast och överlägsen du känner dig när du hamnar i en sådan situation…
Tror inte att vi kommer mycket längre i denna diskussion. Jag tackar för mig.
Det är mycket bekymmersamt, att ordningsmakten är så svag i dagens Sverige. Det har jag aldrig förnekat. Våldsverkarna och ligisterna inom de olika »reclaim»-rörelserna måste stoppas och ställas till svars.
Jag har inget som helst förtroende för några svenska myndigheter. Och jag föraktar det svenska samhället. Jag har blott påpekat, att »man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn». Det är egentligen mitt primära intresse i detta fall. Jag invänder emot den allt för ymniga och generösa anvädningen av begreppet ‘demokratisk’. Detta har ingenting med demokrati att göra, men däremot har det — i formell mening — (som Månsson säger) med rättsstatens principer att göra. Och det är — formellt sätt — möjligen olagligt. Emot det skulle man naturligtvis kunna invända, att lag icke nödvändigtvis är rätt.
Du vill problematisera detta fall genom att framhålla rätten till självförsvars (och då även preventivt självförsvar). För all del. Rätten till självförsvars är alldeles för svag i dagens Sverige. Det betyder dock icke, att dessa varningsanslag löser något problem.
(Och själv vill jag mest försvara mig emot och freda mig ifrån svenska staten och svenska samhället. Jag betraktar dem båda som mina fiender.)