Inom vänsterkretsar verkar en märkligt och ointellektuellt drag förekomma att försöka smutskasta sina meningsmotståndare genom att till namnet på deras ideologi föra morfemet ny-. Nazismen dog och återkom men kallades vid sin återkomst för — nynazism. Som om det vore en helt ny idéströmning med ett visst nationalsocialistiskt arv i grunden. Så är det ju icke.
I Aftonbladet kan man idag läsa fru Helle Kleins artikel »Nykonservativa på intåg i politiken». I artikeln förfäras fru Klein däröver, att konservatismen får ett allt större utrymme i svensk politik. I sin okunnighet skriver fru Klein, att »[i] spåren av både kommunismens och nyliberalismens död växer de nykonservativa idéströmningarna fram». Fru Klein vill frammana bilden av ett spöke, som går igen, från ett dunkelt och tvivelaktigt förflutet. Fru Klein har dock fel. Det är inga nykonservatistiska idéströmningar. De är möjligen värdekonservatistiska. Begreppet nykonservatism är nämligen redan upptaget för en annan idéströmning. Följande kan man läsa i det föga vetenskapliga uppslagsverket Wikipedia.
Nykonservatism (eng. New Conservatism), nutida benämning på den konservativa strömning som tog fart i USA under 50-talet. Till nykonservatismen ideologer räknas Russell Kirk, Peter Viereck, Robert Nisbet och Richard Weaver, med engelsmännen Roger Scruton och Lincoln Allison som lärjungar och, vid sidan av Edmund Burke, Irving Babbitt och Eric Voegelin som inspirationskällor.
Rörelsen kom att återvitalisera amerikansk konservatism och formulera ett tydligt och ideologiskt alternativ till liberalismen.
En idéströmning är icke ny, enbart därföre att den återkommer. Det är dags att läsa på inför nästa gång, fru Klein!
I andra bloggar:
Elfström, Dag, »Debatten om verklighetens folk rullar på», i Tradition och Fason (2009-10-12).
Annat är icke att vänta från en socialismens banérförare.
Den som inget förstår av vad historien lärt oss och som inte inser ett uns av den djupa kunskap och erfarenhet som finns i hävd och tradition talar på detta djupt okunniga sätt.