Helen Törnqvist heter en förhållandevis okänd centerpartistisk politiker. Hennes politiska insatser förefaller vara tämligen begränsade; en sökning på Google giver icke anmärkningsvärt många av intressanta träffar. Fru Törnqvist har dock ett politiskt uppdrag, förutom att hon är ordförande i Centerpartiet i Västerort och vice ordförande i Stockholmscentern — hon är kandidat i det stundande valet till kyrkomötet. Nu är det snart dags för kyrkoval, och det har börjat att klia i fru Törnqvists politiska klåfingrar. Därföre har fru Törnqvist skrivit en debattartikel (»Präster ska inte kunna säga nej till att viga homosexuella par», 2009-07-17), som hon har låtit publicera i Svenska Dagbladet. I debattartikeln skriver hon bland annat följande.
Svenska Kyrkan ska vara öppen för alla. Det blir den förhoppningsvis i höst då kyrkomötet ansöker om vigselrätt. Äntligen får alla människor lika värde och rättigheter. Svenska Kyrkan arbetar nu internt inför beslutet. Men ändå planeras en väjningsplikt, vilket innebär att en präst kan säga nej till att viga samkönade. Orsaken är att den teologiska tolkningen står över politiken och att väjningsmetoden har slagit väl ut under processen med andra förändringar.
Som kandidat till kyrkomötet för Centerpartiet anser jag att präster ska få ansöka om vigselrätt inom Svenska Kyrkan. Vigselbehörigheten ska då innebära att en präst förbinder sig till att viga såväl samkönade som olikkönade par.
Svenska kyrkan har alltså låtit teologiska tolkningar stå över politiken? Ja, det är verkligen upprörande, på min ära! Om det fortsätter så, kan det ju hända, att Svenska kyrkan kommer att bliva — hemska tanke! — ett kristligt samfund. Vilken sandlåda skall då alla experimentkåta låtsaspolitiker leka i? (Nu, när också kårobligatoriet är avskaffat, krymper deras Lebensraum.)
Fru Törnqvist har också en blogg, som hon kallar Törnqvist tänker och ty(c)ker. (Originellt och fyndigt, det där med parentesen, tycker ni inte?) På denna blogg har hon skrivit två små artiklar i samma ämne som debattartikeln i Svenska Dagbladet. I artikeln »Låt präster ansöka om vigselrätt» (2009-07-16) skriver fru Törnqvist följande.
Samhället förändras och det måste även kyrkan göra. Jag anser att präster inom Svenska Kyrkan borde få ansöka om vigselrätt. Med den befogenheten ska det komma en rättighet att viga såväl samkönade som olikkönade.
[...]
Jag hoppas kyrkostyrelsen har is i magen nu, med anledning av några ex-ärkebiskopars stöd till auktoritetens brev, utan istället funderar över om man borde gå steget längre: Att präster ska få ansöka om vigselrätt och med den ska man kunna viga såväl sam- som olikkönade par.
Och så fortsätter det i uppföljningsartikeln »Slopa väjningsplikten» (2009-07-17).
Mitt förslag om att präster inom Svenska Kyrkan ska få ansöka om rätten att viga publiceras idag på svd.se Det skulle innebära att den sk väjningsplikten försvinner, då en präst kan avstå från att viga samkönade, men fortsätta med att viga olikkönade. Med vigselrätten skulle en präst få möjlighet att viga såväl samkönade som olikkönade par. Präster som enligt tron inte kan viga samkönade skulle dock ha möjlighet att tjänstgöra i övriga uppgifter.
Ja, det är mycket tyckande från fru Törnqvist, men icke lika mycket av tänkande. Ty vad skriver hon egentligen? Jo, att präster skall tvingas viga både heterosexuella (samkönade) och heterosexuella (olikkönade) par. Ja, men snälla fru Törnqvist! Det har ju präster gjort i alla tider!
Låt mig därföre få undervisa Er, fru Törnqvist, i svenska språkets underbara värld. Använd sedan dessa kunskaper till ett första försök till tänkande.
Vi har redan samkönade äktenskap i Sverige. Det har vi »alltid» haft. Och samkönade familjer är det normala. Morfemet ’sam-’ i’samkönad’ har nämligen icke med ’samma’ att göra. Det är samma stam som i tillsammans. Samma morfem ’sam-’ har vi i begrepp som ‘samtal’, ‘samfund’, ‘samlag’, ‘samhälle’, ‘samkväm’, etc. ‘Samkönad’ betyder sålunda en institution icke mellan samma kön, utan där könen är tillsammans. Exempelvis har vi i Sverige övergått från enkönade till samkönade skolor.
Tänkande verkar icke vara centerkvinnors starka sida… 
Läs också
Braw, Andreas, »”Öppen kyrka” på tvångsmodernistiskt vis», i Tradition och Fason (2009-07-17)
Sjöberg, Johan R., »Skilj Svenska kyrkan från staten — på allvar», i nyfrälst (2009-07-19)
»Om man är för dum för att arbeta på ICA, kan man alltid bliva politiker» (2009-07-10)
Hur ser egentligen diskussionen ut kring frågan om det verkligen är politiker som ska styra kyrkan – borde det inte vara sådana som verkligen har inblick, engagemang, kristen tro etc i SvK, och som verkligen representerar församlingarna. Låt vara att många av dem tyvärr resonerar precis som Törnkvist, men i alla fall.
Nu är ju inte SvK bunden till staten längre, förutom i form av ”kulturarvsunderhåll” vad jag förstått – så har verkligen det politiska inflytandet så stor befogenhet längre?!
Hur resonerar du kring det?!
Tack för en lärorik och underhållande blogg!
Svenska kyrkan och svenska staten är icke åtskilda. Det är en effektiv propagandabluff. Det rörer sig om en »bodelning under bestående äktenskap»; Svenska kyrkan är fortfarande särregulerad jämlikt lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan
Politiseringen av Svenska kyrkan är relativt sett en ny företeelse och det borde ju egentligen vara en fullständigt otänkbar tanke för varje kyrka värd namnet att låta sig styras av världsliga politiker. Partipolitiseringen av Svenska kyrkan har i stort sitt ursprung i socialdemokraten Arthur Engberg och dennes definition av folkkyrkobegreppet. År 1922 argumenterade ateisten Engberg för, att kyrkan skulle kunna avskaffa sig själv, om den fråntogs sitt självstyre och makten över sin utbildning. Konsekvensen av detta blev, att socialdemokraterna slutade att verka för sekularisering och statskyrkans avskaffande. I stället kom man att arbeta för ökad politisk kontroll »tills vidare» och från 1950-talet markerades, att folket via de politiska partierna skulle engagera sig i och taga ansvar för kyrkan. Först att ansluta sig till denna ordning var socialdemokraterna och övriga partier följde snart efter. Därmed tog de politiska partierna säte i kyrkans beslutande organ. Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiserades emellertid först år 1983. Som en protest emot detta grundade då Svenska kyrkans fria synod.
De politiska partierna har aldrig åttit något berättigande i kyrkan och under de senaste decennierna har deras intresse för kyrkan också vara tämligen ljumt (om man bortser från riksdagens och regeringens klåfingriga PK-tramserier); kyrkopolitiken har närmast fungerat som en avdumpningplats för politiker, som partierna vill bliva av med. Trots detta har särskilt SAP och Centerpartiet varit särskilt motsträviga mot att draga sig tillbaka från kyrkopolitiken; SAP därföre att det partiet aldrig vill släppa ifrån sig någon makt alls och Centerpartiet av några slags hembygdsromantiska och agrarkonservativa skäl.
Tack!
Jag är enig med dig vad gäller den olyckliga politiseringen av SvK. Däremot har jag några synpunkter på dina semantiska utvikningar. De flesta språkbrukare torde uppfatta morfemet ”sam-” i ”samkönad” som att det är fråga om samma kön; ”samkönad” bör alltså rimligen förstås som motsats till ”olikkönad”. Att ”sam-” historiskt sett må ha betytt andra saker, och även gör det idag i vissa sammanhang, torde vara av underordnat intresse.
»Samkönad» användes idag i betydelsen »likakönad» på grund av den allmänna obildningen i Sverige. As simple as that. Det är således en del av det kulturella förfallet och därföre något, som jag tänker bekämpa.
”Tillsammans” är väl den absolut vanligaste betydelsen av prefixet ”sam-”, men också betydelsen ”samma” finns belagd också i äldre svenska; ”samkynjad” är ett exempel.
Poängen är icke, att det icke existerar ett morfem ’sam-’ med betydelsen ’samma’; ’samtidigt’ torde väl vara ett annat exempel. Poängen är, att det i detta fall icke är ett morfem med betydelsen ’samma’. Och om vi nu skall betrakta dagens (enligt min mening felaktiga) användning av begreppet ’samkönad’ som ett nybildat homonymt begrepp (med denna inbyggda betydelsekonflikt), kan vi få bekymmer med både juridiken och förståelsen av varandra.
- Men goa pastorn, ni lovade ju med era prästlöften att viga samkönade par.
- Ja, men icke enkönade!
Nu vart jag lite nyfiken. Hur kan egentligen avgöra vad ”sam-” egentligen betyder, i detta eller andra fall? Den enda vettiga metod, som jag känner till, och som jag tror flertalet moderna språkforskare skulle acceptera, är att man undersöker hur infödda språkbrukare faktiskt använder mormemet i fråga i olika sammanhang. I det aktuella fallet så torde resultatet entydigt bli att ”samkönad” för så gott som alla infödda språkbrukare förstås som ”av samma kön”.
Finns det någon annan metod, med vilken man kan ta reda på vad ett ord/morfem betyder? (eller alternativt, bör betyda)?
Nu förstår jag resonemanget litet bättre, och kan väl hålla med. Tydlighet och stringens är alltid av godo.
”Morfemet ’sam-’ i’samkönad’ har nämligen icke med ’samma’ att göra.”
Det här ger lätt intrycket, att varje samband — även etymologiskt — skulle saknas.