Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Idag är en märkesdag av två anledningar och båda har på sina sätt en anknytning till Frankrike. Dels är det 220 år sedan stormningen av befästningsverket La Bastille Saint-Antoine intill Paris; en händelse, som har kommit att räknas som startpunkten för franska revolutionen. Dels är det 32 år sedan Kronprinsessan Victoria föddes; i sjunde generationen ättling till marskalken av Frankrike Jean Bernadotte (1763-1844), sedermera också av usurpatorn Kejsar Napoléon I (1769-1821) den 5. juni år 1806 utnämnd till Furste av Pontecorvo. Allt sedan hans uppstigande på den svenska tronen år 1818 under namnet Karl XIV Johan ingår också Pontecorvos vapen i sinister fält i Stora riksvapnets hjärtsköld.
Nej, huset Pontecorvo är inget särdeles kungligt konungahus. Än Oskar I (1799-1859), den andre konungen av huset Pontecorvo på Sveriges tron, var av helt icke-kunglig börd och född i Frankrike redan innan hans fader av riksdagen i Örebro år 1810 valdes till Sveriges Kronprins. Oskar I fick dock till stånd en allians med Josefina (1807-1876), Prinsessa av Bologna och Hertiginna av Galliera. Josefina hade som dotter till Napolén I:s styvson i hans första hustrus första äktenskap, tillika Napoléon I:s vicekonung av Italien, generalen Eugène de Beauharnais och hans gemål prinsessan Augusta av Bayern, Kurfursten Maximilan IV Josephs, sedermera Konung Maximilans I Josephs, dotter, för visso betydligt högre börd än Oskar I, och med henne kom också de följande konungarna av Huset Pontecorvo att härstamma från Gustav I, men det var ändå en sämre allians än vad Oskar hade kunnat få, om han hade tillhört ett riktigt konungahus.
Huset Pontecorvo synes dock redan med Oskar I ha varit tämligen etablerat och accepterat. De efterföljande konungarna av Huset Pontecorvo, och även många av prinsarna och prinsessorna, har gift sig med högättade kvinnor och män av utländska furstehus — med undantag för vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf.
Carl XVI Gustafs valspråk är »För Sverige i tiden». Han vill alltså följa med i den svenska tidsandan. Det svenska konungahuset skall enligt denna devis vara folkligt. För en konung finnes inget farligare, än att följa med i tidsandan. Särskilt i ett så urspårat land som Sverige. Ett konungahus skall icke vara folkligt. Till sådant har vi Lars Berghagen, Arne Weise, och Leif »Loket» Olsson. Ett konungahus skall omgärdas av konungslig glans och majestätisk upphöjdhet. Konungen görer dock så gott han kan för att leva upp till sitt valspråk. Han bärer oftare kostym än uniform och på firandet av Nationaldagen på Skansen brukar Drottningen och Prinsessorna till och med vara klädda i folkdräkt. Konungabarnen har gått på skolor (för visso privata) i stället för att ha guvernanter på Slottet. De festar på Stureplan, umgås med vanligt folk, och beblandar sig till och med med gyminstruktörer. Redan år 2006 fick jag möjlighet att uttala mig om detta. I en artikel om, att herr Westling inom några år troligen bleve Kronprinsessans make (Svenson, Olivia, »Tungt Westling», i Aftonbladet 2006-08-28), i kvällstidningen Aftonbladet kan man läsa följande.
– Det är viktigt att bevara kunglig glans. Om det blir för folkligt och utslätat så finns det ingen poäng kvar med monarkin, säger Michaël Lehman.
Han tycker det är synd att Victoria har en gymägare från Ockelbo som pojkvän.
”Förfall i kungahuset”
– Att de har introducerat henne i sådana miljöer tyder på visst förfall i det svenska kungahuset, säger han.Och Michaël Lehman har också en lösning på problemet:
- Jag tycker att Victoria borde välja till exempel någon ur ett detroniserat tyskt furstehus i stället, någon som är uppvuxen i den miljön med de kungliga maneren i blodet, säger han.
Hovet avböjer att kommentera.
I början av året eklaterade Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, en förlovning mellan Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling (se Kungl. Hovstaternas YouTube-kanal). Inom mina monarkistiska kretsar har vi alla med bävan sett denna dag an. Vi har på olika sätt meddela omvärlden våra kritiska synpunkter. Min vän Jakob E:son Söderbaum, en av medgrundarna av Förenade Monarkister, skrev den 5. juni år 2008 i på Sidan 4: Debatt i Expressen en artikel med rubriken »Tronen eller gymägaren, ers kungliga höghet!». I artikeln kan man läsa bland annat följande.
En del av den magi som gör kungar, drottningar och kungabarn så speciella är att de utgör en mycket exklusiv och oåtkomlig liten skara människor som inte lever och är som oss andra.
När furstehusen smälter bort från världens troner så förlorar det monarkiska statsskicket sin legitimitet. Så är det med alla traditioner, att när de förlorar sitt innehåll så förlorar de sin legitimitet.
För mig är det alldeles självklart att landets furstefamilj ska ha en privilegierad ställning och uppbära ett apanage som framför allt täcker folkets behov av ett glittrande, skinande kungahus. Men det är inte alls lika självklart för mig att det kungliga apanaget i framtiden ska utgå till en ”vanlig familj”, en familj som inte är av mer furstlig börd än andra. Varför ska en vanlig familj ha en sådan upphöjdhet? Det kommer helt enkelt inte att låta sig motiveras.
När Konungen den 24 februari år 2009 eklaterade Kronprinsessan Victorias och herr Westlings förlovning, fick vi återigen en chans att framföra våra synpunkter. Jag fick möjlighet att framträde i både radio, TV, och tidningar. Jag har sammanställt uppmärksamheten kring detta i »Sammanställning av medieuppmärksamheten i anledning av H. K. H. Kronprinsessans förlovning».
Argumentet för herr Westling brukar vara, att han är en man av folket. I vårt övernivellerade Mellanmjölkens land, där jantelagen är grundlag, och där alla måste vara precis lika dåliga och lika fattiga, ses det som något bra med en prinsgemål utan börd. Han är — som det heter — »en av oss». Jaha? Men jag vill icke ha ett nivellerat och utslätat samhälle. Och jag vill icke ha ett nivellerat och utslätat konungahus. På vilket rimligt sätt kommer Kronprinsessan Victoria och herr Westling att kunna legitimera det hereditära och monarkiska statsskicket, när de har sänkt konungahusets majestätiska upphöjdhet?
Dessbättre förekommer dessa synpunkter även utanför min vän- och bekantskapskrets. Igår fann jag en artikel skriven av Ann Runnberg, journalistiker i Falun och utvecklingschef på Dalarnas Tidningars digitala medier. I artikeln »Jag vill ha mer kung för min krona» skriver hon följande.
Det stundar kungligt bröllop i landet men mitt i den rojalistiska yran finns det undersåtar som undrar vad vi ska ha kungahuset till.
På Facebook har skämtaren Prankmonkey bildat en grupp som snabbt får hundratals medlemmar. Gruppen heter Mer kung för din krona.
Programförklaringen lyder:
“Mest av allt vill vi en riktig kung. En kung som inte ser ut som en Volvochef, utan som en redig kung. Med krona, mantel, äpple och spira och förtroendeingivande uppsyn. Kort sagt; vi vill ha valuta för pengarna – vi vill ha mer kung för vår krona!”
Det låter lustigt förstås, men det sätter fingret på problemet. Ska vi ha en kungafamilj så vore det ju bra om den var så kunglig som möjligt. Att gifta sig med en gymägare från Ockelbo är långt ifrån kungligt, oavsett hur mycket kotlettfrisyr och businesskostym som Daniel skaffar sig.
Och då tycker jag att han verkar vara en trevlig kille, den allra bästa sorten. Lågmäld, stöttande, driftig, jordnära. Av hela mitt hjärta önskar jag kärleksparet en röd liten stuga i skogsbrynet, nära till svampplockning och skidspår och så långt bort från meningslöst bandklippande som det går. Daniel verkar vara precis den rätta för kronprinsessan som ju inte heller har någon snobbig framtoning och som till skillnad från sin jetsettande lillsyrra lever ett av folket bekostat liv långt ifrån partyn på Rivieran och shoppingrundor i New York.
Men hela kungahusets existensberättigande, skillnaden mellan vi och dem, svajar. Om vem som helst kan bli prins, varför kan inte vem som helst sköta kungafamiljens jobb? Kan inte representationen av Sverige rent av skötas av någon som svenskarna valt?
Det är en berättigad fråga. I just det ärendet fick Jakob E:son Söderbaum en debattartikel med rubriken »Daniel kan inte bli prins» publicerad i Aftonbladet (originaltexten även på Tradition och Fason: »Daniel Westling kan inte bli prins»). Den innehåller några problemata, vilka jag har för avsikt att återkomma till. Här må bara ställas en retorisk fråga om artikelns bakomliggande tes: Är Daniel Westling verkligen prins för sin krona?
Nu kommer Kronprinsessan att ingå äktenskap med herr Westling den 19. juni år 2010; lustigt nog 200 år efter det hennes anfader Jean Bernadotte valdes till Sveriges Kronprins. För dem och deras familjer kommer det med alla rätta att vara en glädjens dag och jag önskar dem självklart på ett privat plan all lycka. Man räknar med en rojalistisk glädjeyra av sällan skådat slag i Kungl. Huvudstaden. För mig kommer den dagen att symbolisera den svenska monarkiens fall. Jag kommer icke att fira bröllopet. Jag har en födelsedag att fira då i stället.
Idag firas revolutionsdagen i Frankrike. I Sverige firar vi vår fransyskättade Kronprinsessas födelsedag. Tänk, att just den 14. juli skulle få en så fatal betydelse även för vår svenska monarki.
