Politik är att vilja. Eller?

Nu är de igång igen, klåparna i den rödgröna röran. I DN Debatt idag skriver den rödgröna rörans partiledare en debattartikel med rubriken »Svenska folket vill ha jobb före skattesänkningar».  De rödgröna är oroade över arbetslösheten och utanförskapet. De är oroade över, att regeringen icke skapar fler arbeten.

Ska vi investera i fler jobb och full sysselsättning, och därmed ta ansvar för ekonomin, eller fortsätta stå passiva inför den växande arbetslösheten?

Frågar de retoriskt. De kräver investeringar. De påstår statsrådet vara passivt. Kvaliteten inom vård och skola måste värnas. Tiotusentals nya gröna jobb. Utbildning. Industriell kompetens. De trendiga och politiskt korrekta signalorden haglar. Regeringen har en passiv syn på politikens möjligheter, men frälsningen finnes! Rösta rätt, rösta rött (och litet grönt)! Då kommer vårt lands negativa spiral minsann att vändas till hopp och framtidstro! Eller?

Endast 20 procent stöder regeringens prioritering. Undersökningen visar att svenska folket hellre vill undvika nedskärningar i välfärden, uppsägningar av personal och av regeringen framtvingade kommunala skattehöjningar. Politiskt ledarskap handlar om att prioritera det man tycker är viktigast, och vi känner ett växande stöd för vår politik.

En mycket effektiv åtgärd staten kan göra genast är att hindra 10 000–15 000 pågående uppsägningar av lärare, förskollärare och vårdpersonal genom att investera fem miljarder kronor extra i år i kommunsektorn. Men den borgerliga riksdagsmajoriteten har röstat ner vårt gemensamma förslag med motiveringen att regeringen inte har råd och att investeringen skulle leda till växande underskott i statens finanser. Men Fredrik Reinfeldt har i år använt en exakt lika stor summa till att i stället sänka den statliga skatten för de 20 procent av befolkningen som tjänar över den så kallade brytpunkten.

En sådan politik visar sig nu sakna svenska folkets stöd. Novus Opinion har på vårt uppdrag frågat ett representativt urval av 1 000 svenskar om de anser att det är rätt att dessa fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting. Hela 66 procent svarar nej.

Endast 20 procent stöder regeringens prioritering. Undersökningen visar att svenska folket hellre vill undvika nedskärningar i välfärden, uppsägningar av personal och av regeringen framtvingade kommunala skattehöjningar. Politiskt ledarskap handlar om att prioritera det man tycker är viktigast, och vi känner ett växande stöd för vår politik.

Då är vi där igen! Två logiska felslut.

• Pro primo. Majoriteten har icke nödvändigtvis rätt. Att hänvisa till och använda en folklig opionion som stöd och bevis för sin egen politiks förträfflighet är ett så kallat argumentum ad populum, vilket är ett logiskt ogiltigt argument. När andra, exempelvis moderaterna, vill genomföra något, som har folkligt stöd, kallar socialdemokraterna det för »populism». Jag förstår. Det är alltså bara, när opinionen är för socialisternas politik som hänsyn till opinionen skall tagas.
• Pro secundo. Inga penningar användes för att sänka skatten. Som jag har påpekat i tidigare artiklar (»Man betalar skatt, icke för skattesänkning!» [2006 28/11] och »Haltande argumentation av oppositionen» [2009 1/7] är en skattesänkning ingen kostnad för staten, utan en intäktsminskning. Om man får en lönesänkning, kan man icke med någon som helst rimlighet påstå, att ens kostnader har ökat. Bakom den socialistiska skatteretoriken synes därföre ligga den falska premissen, att allt kapital i samhället är statlig egendom. Det bliver ju så mycket lättare att genomföra politiken då. Om man lurar människor att tro, att en skattesänkning är en kostnad, får man dem ju att tro, att Någon Annan (denne mystiske och mytiske figur) och icke de själva betalar för offentlig sektor. Och det är ju alltid lätt att använda andras penningar oförsiktigt…

Socialisternas universallösning på alla problem är — högre skatt. Är det finanskris? Höj skatten! Går Sveriges ekonomi bra? Höj skatten! (Läs om detta i Patrik Magnussons artikel »Socialdemokratisk förnyelse?» [2009 27/3]) I våras krävde Mona Sahlin och Thomas Östros just detta på DN Debatt (notis i SvD). Under rubriken »Inför ny förmögenhetsskatt och höj inkomstskatterna» påpekar de, att socialdemokraternas ansvarsfulla politik minsann kommer att giva statskassan ett tillskott på — håll i er nu! — fem (5!) milliarder. Oj, oj, oj! Det är många slantar. Särskilt med tanke på att riksstaten omsätter omkring 3.000 milliarder. I artikeln kräver de bland annat höjd fastighetsskatt. Men vänta här nu… Svenska folket är ju emot höjd fastighetsskatt. Är inte socialdemokraterna emot sådant, som folket är emot? Eller hur var det nu…? Självklart försöker socialdemokraterna komma undan detta genom att förse sina krav med populistiska signalord. »Höginkomsttagare», »de rika», och »villaägare» är bra signalord. De signalerar ju nämligen, att Någon Annan får betala. Och visst är det trevligt att spendera penningar, när det är Någon Annan, som får betala? Men lösningen ligger icke alltid i att pumpa in mera penningar. Ett företag, som tynges av en för stor administration, löser icke sina finansproblem genom att gång på gång göra nyemissioner. Någon gång måste man krympa sin kostym. Man måste helt enkelt rationalisera och effektivisera sina arbetsinsatser i stället. Och mycket tyder på, att svensk offentlig sektor — trots vårt betungande skattetryck — icke är världens mest effektiva. En skattehöjning är knappast lösningen på offentlig sektors problem.

Men utanförskapet då? Ja, det är en viktig fråga. Men jag kan icke förstå det på annat sätt, än att utanförskapet är skapat av — socialisterna. Det manifesteras tydligt i deras egen retorik. »Det räcker inte att acceptera människors olikhet – vi måste gilla den.» påstår Mona Sahlin falskt och pliktskyldigt. I själva verket har socialdemokraterna aldrig fört en sådan politik. »Alla skall med. Så enkelt är det.» Oavsett om man vill med eller icke. Anpassa dig eller dö!