Go home!

Igår skrev Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord en debattartikel i SvD angående, att de i egenskap av jurister vid Centrum för rättvisa har skickat in en stämningsansökan mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Bakgrunden är, att Byggnadsarbetareförbundet genom en olaglig blockad har tvungit ett företag  i Linköping i konkurs. Byggnadsarbetareförbundet ville påtvinga företaget och dess anställda ett kollektivavtal, som dessutom stadgade, att så kallade »granskningsavgifter» skulle erläggas till förbundet, trots att varken företagaren eller de anställda var intresserade varken av något avtal eller att stödja Byggnadsarbetareförbundets politiska agenda ekonomiskt. När företaget icke ville teckna kollektivavtal, utpressade Byggnadsarbetareförbundet företagets leverantörer att sluta att leverera till företaget och man förmådde även presumptiva kunder att icke anlita företaget. Konsekvensen av ett sådant agerande är mycket förutsägbar.

Byggnadsarbetareförbundets ordförande Hans Tilly replikerar idag i SvD. Han inleder sin artikel med rubriken Ännu ett angrepp på den svenska modellen med följande käftsmäll.

I gårdagens SvD hade höger- debattörerna Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord en debattartikel, där de ännu en gång angriper den fackliga verksamheten. De bägge herrarna arbetar som jurister vid något som kallas Centrum för rättvisa och där är den före detta ordföranden i Moderata ungdomsförbundet Gunnar Strömmer en av de ledande personerna. Stiftelsen Centrum för rättvisa har beskrivits som en nyliberal juridisk stiftelse inom Timbro-nätverket och har fått över 300 miljoner kronor i stöd från Svenskt Näringsliv.

Det som Strömmer och Crafoord nu för fram ska ses i ett större perspektiv. Under flera år har Svenskt Näringsliv på olika sätt angripit den svenska modellen och försökt att försvaga fack-föreningsrörelsen och kollektiv- avtalen. Det man inte lyckas med i den allmänna debatten försöker man få igenom via juridiken och domstolarna. Det är inte så att man månar om de enskilda företagen, utan här handlar det om att till vilket pris som helst få igenom sin nyliberala politik.

Tillys genomgående insinuanta artikel är på många sätt intressant men inte på det sätt, som han vill. Han börjar med att utpeka sina kritiker som »högerdebattörer» och med artikelns rubrik i minnet så får man ju genast bilden klar för sig: Om man står till höger om socialdemokraterna, är man inte svensk. Genom att kritisera »den svenska modellen», den svenska fackföreningsrörelsen, och fackföreningsrörelsens oproportionerliga makt och högst dubiösa arbetsmetoder, har man begått den värsta av dödssynder i det socialistiska himmelrike, som vi lever i. Då har man fulat ut sig för alltid. Då är man — och känner ni rysningarna längs ryggen nu? — höger! Då har man svurit i det heliga socialistiska folkhemmet. Då kan man inte vara svensk. Ropen från Vaxholmskonflikten skallar än: Go home!

Att Tilly väljer politiska insinuationer i stället för en saklig replik görer, att man på intet sätt kan taga Tilly på allvar. Ty han är själv en lika god kålsupare som han vill utmåla sitt förbunds kritiker. Han är (nationell) socialist och driver en politisk — icke facklig — agenda.

Se också David Högberg, »Några liv måste väl vara ok att förstöra för den goda saken?» i Tradition och Fason 2009-06-22, och densamme, »Några liv måste väl vara ok att förstöra för den goda saken?» i Traditio et Renovatio 2009-06-22.