Gud bevare oss från dessa politiska ingeniörer!

En grundläggande princip i allt politiskt tänkande borde vara, att idéer och visioner icke skall forceras fram medelst politisk och social ingeniörskonst. Om en idé i sig själv äger tillräcklig styrka, sprängkraft, och lockelse, kommer den att på organisk grund växa sig stark med tiden. Ett slags politisk darwinism kan tyckas, med principen survival of the fittest även gällande politiska teorier. Det förer dock det goda med sig, att man icke i onödan skapar spänningar i samhället och konflikter mellan människorna.

 

Några, som icke arbetar jämlikt denna princip, är de olika intressegrupperna å politikens vänsterkant. Feminister, konstruktivister, jämställdhets- och jämlikhetsivrare, och andra högljudda grupper, som har uppkommit i postmodernismens spår (eller ursprungligen i upplysningens spår). Dessa, som dessvärre också har fått ett väsentligt politiskt inflytande i dagens Sverige, synes anse tvång och hot om repressalier vara den bästa och mest civiliserade vägen till målet. Jag säger som räven säger till lejonet i Horatii översättning av Aisopos fabel: Vestigia terrent!

Det senaste i raden av exempel på detta agerande är jämställdhetsombudsmannen Claes Borgströms debattartikel å dagens DN Debatt. Jämställdhetsombudsmannen menar, att det är ett problem, att arbetsgivarna icke i så stor utsträckning som det behagar jämställdhetsivrarna kartlägger och korrigerar löneskillnader mellan män som kollektiv å ena sidan och kvinnor som kollektiv å den andra. Man utgår nämligen från premissen, att män och kvinnor alltid skall ha lika lön för lika arbete, att kvinnor får lägre lön enbart därföre, att de är kvinnor, och att kvinnodominerade sektorer har ett lägre löneläge enbart därföre att de är kvinnodominerade. Att orsakerna till löneskillnaderna snarare kan stå att finna däri, att män oftare än kvinnor byter arbeten, och att detta leder till en väsentligt annorlunda löneutveckling, än om man förbliver vid sin läst, föresvävar aldrig jämställdhetsombudsmannen och hans meningsfränder.

Att arbetsgivarna är uppenbart ointresserade av denna interventionism i näringslivets frihet tvingas även jämställdhetsmannen konstatera.

En del av skulden faller ofrånkomligen på de av arbetsgivarnas egna organisationer som uppmuntrar sina medlemmar att utföra ett lönekartläggningsarbete på lägs­ta möjliga nivå, inte i syfte att upptäcka och korrigera könsrelaterade löneskillnader, utan enbart för att »bli godkända av JämO».

En av anledningarna till, att arbetsgivarna icke genomförer dessa kartläggningar lika ofta som jämställdhetsombudsmannen kräver är, att de finner dem vara betungande. De tager helt enkelt kraft och energi från företagens primära uppgifter. Därför kan jämställdhetsombudsmannen tänka sig att gå med på, att dessa kartläggningar sker enbart vartannat år. Så generöst. Lända sig den politiska ingeniörskonsten till efterrättelse skall man dock, oavsett om det tarvas varje eller vartannat år. Annars hotar jämställdhetsmannen med repressalier.

Hot om ett kännbart bötesstraff tycks vara nödvändigt för att förmå
arbetsgivarna att ta sitt arbete för jämställda löner på allvar.

Tror man verkligen, att det är en klok strategi för att idéerna skall segra?