Är Kristdemokratiska Ungdomsförbundet under Weimers’ ledning Sveriges enda hopp?

Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Charlie Weimers skriver idag i SvD Brännpunkt en debattartikel med rubriken »KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik», i vilken han argumenterar för att taga upp kampen emot feminismen medelst en borgerlig jämställdhetspolitik i stället för att som nya moderaterna kapitulera och överlämna problemformuleringsprivilegiet åt vänstern. Weimers skriver, att den feministiska kollektivismen måste utmanas till förmån för den enskilda människan. Det är icke en dag för tidigt, att någon äntligen tager upp humanismens fallna fana.

Den kristdemokratiska jämställdhetspolitiken måste alltid bejaka att människor själva ska kunna välja yrkesinriktning, och avstå från att försöka få dem att välja ”rätt” i form av traditionella eller icke-traditionella programval på gymnasiet. Det är en politik som säger nej till kvotering av principiella skäl, eftersom kvotering utgår ifrån kollektivet istället för personen och för att den sätter kunskap och erfarenhet på undantag.

Vad kollektivismen har lett till, vet vi redan: Auschwitz, Gulag, Sharpeville. Men även på närmare och mindre våldsamma håll får den kollektivistiska människosynen märkliga konsekventia. Särskilt när den befruktas av idéer om absolut jämn representation. I min artikel »Idéerna skall representeras — inte kollektiven!» (2006-09-21) skriver jag bland annat följande.

Men på vilka grunder avgränsar man dessa kollektiv? Och hur bestämmer man vilka kollektiv, som förtjänar att representeras? Vilka egenskaper skapar sådana gemensamma intressen, att de är relevanta för ett representationskollektiv? Vem bestämmer vilket jag skall tillhöra? Jag eller någon högre makthavare? Och hur hanterar man personer, som kan tillhöra flera olika representationskollektiv? Skall en ung, homosexuell, kvinna få tillhöra tre representationsgrupper? Och varför skall vi vänsterhänta, släktforskande, exilnorrlänningar sakna representation?

Svaret är naturligtvis, att den, som skriker högst, vinner, och sorterar sedan in alla andra i de fack, som de gaphalsiga vinnarna har skapat. Därföre har vi idag, på grund av skrikiga unga och gamla feministflator, en utsortering grundad på så fullständigt irrelevanta kriterier som ålder, kön, och sexuell läggning.

Charlie Weimers är uppenbarligen ingen opportunist. Han står för sina värderingar, trots att de är mer eller mindre förbjudna av det politiskt korrekta etablissemanget. I stället för att som de maktkåta nya moderaterna sälja sin själ och lägga sig helt platt för vänsterns problemformuleringar, argumenterar han envist för, att ett annat Sverige än dagens bögfeministiska vänsterdiktatur är möjligt. Den intressanta frågan att följa framöver är därföre, huruvida Weimers kommer att tillåtas att göra vidare politisk karriär.

I samma tidning har den där Per Schlingmann tillsammans med Hillevi Engström skrivit en debattartikel i samma ämne. Under den för nya moderaterna underliga rubriken »Jämställdhet är en fråga om frihet» (på vilket sätt är nya moderaternas politik frihetlig?) skriver de följande.

Ett viktigt instrument är lönekartläggningar. Lönekartläggningar är ett bra verktyg för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Därför föreslår vi att lönekartläggningar ska genomföras vartannat år istället för var tredje. Till det vill vi också koppla en jämställdhetsrating av arbetsgivare för att synliggöra skillnader för arbetssökande och arbetstagare.

Ett annat exempel på behovet av vidareutveckling av vår politik är att vi vill förstärka och utveckla jämställdhetsbonusen som uppmuntrar föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Det blir helt enkelt mer lönsamt för kvinnor att arbeta och för män att ta ansvar för hem och familj.

‘Frihet’ betyder alltså i nya moderaternas vokabulär ‘tvång för arbetsgivare att anställa lika andel av män som andel av kvinnor’ samt ‘tvång att dela lika på föräldraledigheten’. »Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.» Ack, Du sköna nya värld!

Likaså berömmer de sig för att ha fått medhåll av socialdemokraternas jämställdhetstalesman Claes Borgström. Herr Borgström är alltså en man, som har hävdat att alla män bär en kollektiv skuld för vissa enskilda mäns våld mot kvinnor. Han har också uttryck sitt gillande av fru Schymans förslag om så kallad »mansskatt». Med sådana vänner behöver moderaterna inga fiender…

När jag började att skriva denna artikel, funderade jag på, om Weimers månne är Sveriges bäste borgerlige politiker. Sedan kom jag på, att han ju är Sveriges ende borgerlige politiker.

Läs också:
Ström, Pär. »M – glöm inte mansdiskrimineringen», i GenusNytt (2010-01-29).

Referentia:
Lehman, Michaël. »Idéerna skall representeras — inte kollektiven!», i Kunskap * Bildning * Tradition (2006-09-21)
Schlingmann, Per, & Engström, Hillevi. »Jämställdhet är en fråga om frihet», i Svenska Dagbladet (2010-01-29).
Weimers, Charlie. »KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik», i Svenska Dagbladet (2010-01-29).

Följ min blogg med bloglovin

Som man bäddar får man ligga

Aftonbladet rapporterar om Carina Eastham, som trots sina svåra reumatiska smärtor icke får förlängd sjukpenning utan i stället måste deltaga i arbetslivsintroduktion. Till Aftonbladet säger hon följande.

Arbetsförmedlingen gör så gott de kan. De har verkligen visat förståelse för hur hårt reglerna slår. Men Försäkringskassan gömmer sig bakom sina mallar. Där finns ingen empati.

I Uppdrag: Granskning om fallet Mari-Louise, som tog sitt liv till följd av indragen ersättning trots att läkare hade bedömt henne vara arbetsinkapabel på grund av bland annat depression och rekommenderat permanent sjukersättning utspelar sig följande replikskifte mellan Uppdrag Gransknings reporter och Ingo Tängerby, som är områdeschef för Försäkringskassan i Södra Dalarna.

– I skedet som hon är, också, alltså i hennes situation, är det här bra information att skicka ut?
– Det är… det är… ja, det är de regler, som gäller just nu. Vi kan inte se… alltså något fel i handläggningen.
– Det ska gå till så här?
– S-så.
– Det ska gå till… Det har gått till som det… som det ska gå till?
– Enligt de praxis, som vi har nu, ja.

Jag kan känna all sympati för Carina Eastham och för Mari-Louise, och deras familjer. Jag ställer mig dock frågande till, varföre svenskarna icke tidigare ha förstått, att det svenska systemet fungerar på detta vis på grund av 80 års socialistiskt vanstyre. Det här handlar icke om vilket parti, som nu för tillfället innehar statsministerposten och genomdriver marginella förändringar i sjukförsäkringen. Det handlar om, att denna mekaniska människosyn och det rättspositivistiska paragrafrytteriet, som genomsyra hela det offentliga Sverige, äro grundbultar i den materalistiska systemteori, som kallas socialism, och på vilken hela det svenska systemet bygger. Och die dummen Schweden ha under så gott som hela 1900-talet givit makten åt socialister… Jag tillåter mig än en gång att citera mig själv.

I dagens rättspositivistiska Sverige hålla myndigheterna och deras paragrafryttare hellre varandra om ryggen i stället för att se den enskilda människan och hennes verklighet. För svenska myndigheter gäller den militära doktrinen, att om verkligheten och kartan icke stämmer överens, gäller kartan. Socialisterna ha sedan slutet av 1800-talet målmedvetet skapat en stat och ett samhälle, där den enskilda människan icke betyder någonting; ett samhälle, där  allt förklaras utifrån och värderas i materiellt ekonomiska termer; ett samhälle, där det mänskliga har fått stryka helt på foten. I Sverige finnes icke systemet för att hjälpa människorna — människorna finnas för att upprätthålla systemet.

I Sverige existerar ingen människa för sig själv och sin familj, utan enbart för statsnyttan. Därföre är Arbetsförmedlingen inget rekryteringsföretag, utan en kolossal apparat, som ägnar sig åt byråkratiska rutiner i stället för att få människor i arbete. Därföre utfärdas arbetsförbud för alla, som icke tänka rätt. Därföre har man aktivt nedmonterat det svenska utbildningsväsendet. Därföre… Ja, exemplen kunna fortsätta länge till. För socialister av alla schatteringar äro vi människor blott kuggarna i maskineriet; siffrorna i statistiken; äggen i omeletten. — Ur »Från kommunisternas hyckleri bevare oss, O milde Herre Gud!» (2010-01-13).

En av mina vänner skrev en gång följande i sin status å Facebook.

Hoppas Sverige får sin första öppet kommunistiske minister september 2010. Det förtjänar Sverige!

Jag kan icke annat än att hålla med. Som man bäddar får man ligga. Jag hoppas emellertid, att jag då kan få med mig Henne och fly åt Liechtenstein.

Läs också:
»Från kommunisternas hyckleri bevare oss, O milde Herre Gud!» (2010-01-13).

Referentia:
Buskas, Eva, »Carinas händer är förstörda – ska jobba», i Aftonbladet (2010-01-28).
Aftonbladet TV om Mari-Louise.

Följ min blogg med bloglovin

Om tråkiga politiker och om karismatiska politiker

Partiledaredebatten pågår för fullt i riksdagen. Man måste konstatera, att svenska politiker är lika tråkiga som förr. De har så dålig utstrålning, att icke ens automatiska dörröppnare reagerar. Titta därföre på denna gamla godbit från House of Commons i stället!

Följ min blogg med bloglovin

Från kommunisternas hyckleri bevare oss, O milde Herre Gud!

Kommunisternas talesman (nej, jag tänker icke använda mig av det oerhört löjliga begreppet ‘taleskvinna’!) i socialförsäkringsfrågor LiseLotte Olsson skriver i en debattartikel med rubriken »Prata om människor istället för siffror» i Aftonbladet angående sjukförsäkringen, att det är dags att vända på hela debatten.

Och istället för att fråga vilka krav staten ska ställa på den enskilda individen bör vi fråga oss vilka krav vi som individer har rätt att ställa på staten.

Jaså? Minsann! Sent skall syndaren vakna! Eller är det bara ett utslag av ett sedvanligt politiskt hyckleri av kosmiska proportioner i syfte att vinna billiga poänger och en och annan röst? Ty sedan när bekymrar sig den materialistiska systemteorien socialismen alls om människan?

Vilka krav må vi som enskilda människor kunna ställa å staten? Och kunna vi i så fall verkligen förvänta oss, att någon myndighet alls står på vår sida? I dagens rättspositivistiska Sverige hålla myndigheterna och deras paragrafryttare hellre varandra om ryggen i stället för att se den enskilda människan och hennes verklighet. För svenska myndigheter gäller den militära doktrinen, att om verkligheten och kartan icke stämmer överens, gäller kartan. Socialisterna ha sedan slutet av 1800-talet målmedvetet skapat en stat och ett samhälle, där den enskilda människan icke betyder någonting; ett samhälle, där  allt förklaras utifrån och värderas i materiellt ekonomiska termer; ett samhälle, där det mänskliga har fått stryka helt på foten. I Sverige finnes icke systemet för att hjälpa människorna — människorna finnas för att upprätthålla systemet.

I Sverige existerar ingen människa för sig själv och sin familj, utan enbart för statsnyttan. Därföre är Arbetsförmedlingen inget rekryteringsföretag, utan en kolossal apparat, som ägnar sig åt byråkratiska rutiner i stället för att få människor i arbete. Därföre utfärdas arbetsförbud för alla, som icke tänka rätt. Därföre har man aktivt nedmonterat det svenska utbildningsväsendet. Därföre… Ja, exemplen kunna fortsätta länge till. För socialister av alla schatteringar äro vi människor blott kuggarna i maskineriet; siffrorna i statistiken; äggen i omeletten. Om detta skriver Olsson följande.

Hittills har vi i debatten stirrat oss blinda på siffror. Nu måste vi anstränga oss för att se människorna bakom dem.

Alla är vi olika. Det finns inte en lösning som passar alla. Om vi menar allvar med att vi vill ge människor en möjlighet att komma tillbaka till ett friskt och aktivt liv måste vi därför erbjuda individuella lösningar. Många kan återvända till arbetslivet om de får rätt stöd och om arbetsvillkoren utformas utifrån människors olika förutsättningar. Men hittills har lösningarna varit för fyrkantiga.

Individen måste få en starkare ställning.

Om LiseLotte Olsson menar allvar med det hon säger — och erfarenheten av politiker säger, att det icke finnes några som helst skäl att tro det — avser hon att öppna en socialismens Pandoras ask, ty en socialism, som ser till människans i första hand; en socialism, som vill skapa utrymme för individuella lösningar; en socialism, som vill stärka individens ställning på det fyrkantiga systemets bekostnad, har underkänt sitt eget existensberättigande.

Förmodligen är det för bra för att vara sant.

Referens:
Olsson, LiseLotte. »Prata om människor istället för siffror», i Aftonbladet (2010-01-13).

Följ min blogg med bloglovin

Böhm har missförstått Sverige

Psykiatern och psykoanalytikern Tomas Böhm skrev igår (9/1) i DN Debatt om Sverigedemokraterna och det typiskt svenska. Låt mig citera några godbitar.

Att vara svensk är att vara tolerant.

Hoppsan! Redan ingressens inledning innehåller ett allvarligt sakfel, låt vara att det grunde sig i önsketänkande.

Men eftersom vi inte vill vara som SD – utan räknar toleransen som en eftersträvansvärd svensk egenskap – kan de få stanna här om de håller sig inom demokratins gränser, inte hetsar mot folkgrupper eller döljer gamla nazister i sina led.

Ah! Nu börjar vi komma någonstans! Svenskar räknar alltså toleransen som en »eftersträvansvärd svensk egenskap». Det är något helt annat, än att svenskar är toleranta. Svenskar — särskilt de, som säger sig vara toleranta — är bland de mest intoleranta människor, jag känner till. Möjligen kan de ibland sträcka sig till att tillämpa en intolerant tolerans, vilket citatet ovan utgörer ett exempel på.

Människor i Sverige består av heterogena grupper under ett gemensamt svenskt paraply [...]. Det gemensamma paraplyet innebär en tolerans för alla olikheter.

Jaså? Vilka belägg har herr Böhm för det? Jag har många belägg för motsatsen. Dessa framgår av min länklista nedan.

I stället skulle man kunna hävda att det svenska är att vara tolerant [...].

Herr Böhm slutar visst aldrig att drömma…

I det svenska ingår då också att tolerera grupper som vill ha sin egen uppfattning och syn på hur man ska leva.

Eh? Nej. Sverige är ett synnerligen konformistiskt land, där alla — av goda jämlikhetsskäl givetvis — måste vara lika grå i fråga om allt från kläder och manér till åsikter, kompetens, och pekuniär förmögenhet. Som sagt: Läs mina artiklar, till vilka jag länkar här nedan.

Läs också:
»Enfaldens samhälle» (2010-01-05).
»Fyra moderater slår ett slag för toleransen» (2010-01-02).
»Gudmundssons fråga tåler att upprepas» (2009-12-05).
»Jag orkar icke ens komma på en bra rubrik…» (2009-10-09).
»När någon påstår sig vara tolerant, osäkrar jag min Browning» (2009-07-29).
»Om modernisternas ‘tolerans’ – än en gång» (2009-12-10).
»Sjuttonde balladen» (2009-08-26).
»Tänka rätt är större! Eller..?» (2010-01-07).
»Upp till bevis, Eders Excellens!» (2010-01-07).
»Vem förväntar sig självständigt tänkande och intellektuell hederlighet i den antiintellektuella inskränkthetens land?»(2009-07-23).
»Världens mest inskränkta land?» (2009-04-13).
»Ytterligare exempel på inskränkthetens konformism» (2009-08-21).

Referens:
Böhm, Tomas. »Sverigedemokraterna är en ortodox minoritetsgrupp», i Dagens Nyheter (2010-01-09).

Följ min blogg med bloglovin

Att vara svensk är att vara tolerant.

Upp till bevis, Eders Excellens!

Hans Excellens Statsminister Fredrik Reinfeldt skriver i Svenska Dagbladet å nyårsaftonen den 31. december år 2009 en debattartikel med rubriken »Vi ska jobba Sverige ur krisen». Det mest intressanta i artikel är faktiskt avslutningen.

Vi är inte nöjda innan alla som kan och vill arbeta har ett jobb att gå till. Människors ansträngningar ska ge resultat och därför måste det löna sig att arbeta. Vi ska bekämpa utanförskapet med en politik för arbete, men också genom att ge alla lika möjligheter i skolan. Till det lägger vi ambitionen om ett tryggare Sverige, både i termer av att bekämpa brott och att människor ska kunna känna trygghet i att veta att vård finns när vi behöver den.

Med värderingar om Sverige som ett öppet land. Ett land som sätter värde i arbete. Ett rikt land med ett fungerande välfärds-samhälle. Ett generöst och ansvarstagande land. Ett land som ligger i framkant när det gäller ny teknik och klimatansvar. Ett Sverige som bättre ser människan och ger henne möjlighet att göra sig själv och andra rättvisa. Med detta erbjudande möter vi väljarna i valet 2010.

Herr statsministern har mycket att bevisa. Hittills har hans politik på idédebattens område mest handlat om reträtter. Alliansen fick makten på ett socialdemokratiskt mandat, och den har hittills icke visat några anmärkningsvärda försöka att vinna problemformuleringsprivilegiet. Man har sänkt några skatter här och där, man har ökat försäkringsinslagen i de så kallade sociala försäkringarna, och man talar envist om arbetslinien. Men sänkta skatter och tjat om arbetslinien spelar ingen som helst roll, så länge man icke bekämpar den svenska konformismen.

Av den anledningen kommer Alliansen icke att kunna infria sitt löfte, att »de som  idag känner av utanförskapet ska kunna komma tillbaka». Sverige är nämligen — efter decenniers arbete med implementation av den så kallade »svenska värdegrunden» i statens och samhällets alla sfärer och enheter — ett genuint intolerant samhälle. Detta är ett grundläggande problem, som ingen politiker antingen förstår, bekymrar sig om, eller vågar göra något åt.

Och Fredrik Reinfeldt är alldeles för maktkåt för att våga utmana de politiskt korrekta institutionerna.

Addenda:
Nymoderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver i Aftonbladet på samma ämne.

För det tredje ska Sverige vara ett land där alla som kan också arbetar. För att nå dit gäller att alla jobb räknas lika, att vi ser allas förmåga [M. L.'s kursiv.] och gör det enklare att driva företag och att anställa. Bara en politik för fler jobb kan ta oss dit.

Därmed bevisas min tes ovan. Schlingmann skriver vidare.

Utmaningen är en utveckling där alla ges samma möjligheter att delta och bidra på arbets­marknaden.

Vilket också visar, att han icke har förstått problemet, eller att han icke anser det vara ett problem. Med tanke på hans ideologiska hemvist (en socialistisk infiltratör i den gamla borgerligheten), är det senare mer troligt än det förra. Det är icke så, att alla må givas »samma möjligheter att delta och bidra på arbets­marknaden». Så är det redan: om man är postmodernist eller anpassling, får man arbete. Nej, vi borde snarare sträva dithän, att alla får sina egna förutsättning att deltaga i arbetsmarknaden på sina villkor. Vi måste sträva dithän, att respekten och toleransen återupprättas, och kompetensen vare det enda konkurrensmedlet.

Läs också:
»Enfaldens samhälle» (2010-01-05).
»Fyra moderater slår ett slag för toleransen» (2010-01-02).
»Gudmundssons fråga tåler att upprepas» (2009-12-05).
»Jag orkar icke ens komma på en bra rubrik…» (2009-10-09).
»När någon påstår sig vara tolerant, osäkrar jag min Browning» (2009-07-29).
»Om modernisternas ‘tolerans’ – än en gång» (2009-12-10).
»Sjuttonde balladen» (2009-08-26).
»Tänka rätt är större! Eller..?» (2010-01-07).
»Vem förväntar sig självständigt tänkande och intellektuell hederlighet i den antiintellektuella inskränkthetens land?»(2009-07-23).
»Världens mest inskränkta land?» (2009-04-13).
»Ytterligare exempel på inskränkthetens konformism» (2009-08-21).

Referentia:
Reinfeldt, Fredrik. »Vi ska jobba Sverige ur krisen», i Svenska Dagbladet (2009-12-31).
Schlingmann, Per. »Så ska 2010 bli ett fra(m)tidsår», i Aftonbladet (2010-01-07).

Följ min blogg med bloglovin

de som idag känner av utanförskapet ska kunna komma tillbaka

Tänka rätt är större! Eller..?

Jag har sedan förra våren i ett flertal av artiklar (se länkar nedan) mer aktivt kritiserat konformismen i det svenska samhället; alltså det faktum, att enbart den, som passar in i den politiskt korrekta mallen, får vara en del av samhället. Den, som på något sätt sticker ut genom avvikande åsikter, kunskaper och bildning, kritiskt tänkande och ifrågasättande, eller pekuniära tillgångar, etc., straffas obönhörligen. Han har fulat ut sig. Till min stora glädjes har jag tack vare Tanja Bergkvists artikel »Det nya yrket: ‘Förändringspilot’» funnit en negativt kritisk medbroder i den anonyme författaren bakom bloggen Morgonsur : Bittra analyser och bättre alternativ. Läs gärna hans artiklar om den svenska »värdegrunden» och arbetet med att implementera den.

»Om ‘värdegrunder’ och ‘högt i tak’» (2009-11-28).
»Om ‘värdegrunder’ II – Försvaret och Bikupan» (2009-11-29).
»Om ‘värdegrunder’ III» (2009-12-29).

Där finner jag också, att Tanja Bergkvist själv har skrivit åtminstone en artikel i frågan: »Värdegrundsproblematiken» (2009-12-09).

På andra bloggar:
Braw, Andreas. »En skräckinjagande cirkel kring tanken», i Tradition och Fason (2009-08-25).

Läs också:
»Enfaldens samhälle» (2010-01-05).
»Fyra moderater slår ett slag för toleransen» (2010-01-02).
»Gudmundssons fråga tåler att upprepas» (2009-12-05).
»Jag orkar icke ens komma på en bra rubrik…» (2009-10-09).
»När någon påstår sig vara tolerant, osäkrar jag min Browning» (2009-07-29).
»Om modernisternas ‘tolerans’ – än en gång» (2009-12-10).
»Sjuttonde balladen» (2009-08-26).
»Vem förväntar sig självständigt tänkande och intellektuell hederlighet i den antiintellektuella inskränkthetens land?»(2009-07-23).
»Världens mest inskränkta land?» (2009-04-13).
»Ytterligare exempel på inskränkthetens konformism» (2009-08-21).

Följ min blogg med bloglovin

Enfaldens samhälle

I Svenska Dagbladet har man idag publicerat en ledare med rubriken »Bristen på olikhet är det verkliga problemet». Bakgrunden är, att Sveriges Radios Eko-redaktion å nyo har »avslöjat» olikheter mellan Sveriges kommuner. Svenska Dagbladet är icke oväntat negativt kritisk till denna »nyhet».

Hyllningarna till den kommunala självstyrelsen är för det mesta en läpparnas bekännelse. Lagstiftarna har enhetsstaten i blodet.

[...]

Det är den dag som Ekot rapporterar att allt ser precis likadant ut överallt som vi verkligen har skäl att oroa oss.

Nu gäller den skoningslösa strävan efter enhet och likhet ej blott offentliga myndigheter. Den gäller oss alla. I Sverige måste alla vara lika — helst lika grå, lika mekaniska, och lika dåliga. Man får icke sticka ut, oavsett om det gäller pekuniärt, intellektuellt, eller stiligt. Jämlikhet är honnörsordet, och då betonar vi likheten. Om detta har jag skrivit många artiklar förr. Läs dem gärna. Man hittar dem via länkarna nedan.

Läs också:
»Fyra moderater slår ett slag för toleransen» (2010-01-02).
»Gudmundssons fråga tåler att upprepas» (2009-12-05).
»Jag orkar icke ens komma på en bra rubrik…» (2009-10-09).
»När någon påstår sig vara tolerant, osäkrar jag min Browning» (2009-07-29).
»Om modernisternas ‘tolerans’ – än en gång» (2009-12-10).
»Vem förväntar sig självständigt tänkande och intellektuell hederlighet i den antiintellektuella inskränkthetens land?»(2009-07-23).
»Världens mest inskränkta land?» (2009-04-13).
»Ytterligare exempel på inskränkthetens konformism» (2009-08-21).

Referens:
»Bristen på olikhet är det verkliga problemet», i Svenska Dagbladet (2010-01-05).

Följ min blogg med bloglovin

Huru är det ställt med de kalendariska kunskaperna?

I Allt om barn, som verkar givas ut i samarbete mellan flera olika tidningar, publicerades igår en artikel med den osannolika rubriken »Marcello är född ett decennium före sin tvillingbrorsa Stephano». Vilken sensation! Det är tio år mellan två tvillingpojkar! Eller…?

I själva verket skiljer blott sekunder emellan de två pojkarnas födelser. Föga förvånande är det i stället journlistikern, som har svårt med logik, rimlighet, och tideräkning. Att de två pojkarnas födelseår betecknas med olika numeriska tiotal betyder icke, att ett helt decennium på tio år skiljer dem åt. Dessutom är de faktiskt icke födda på olika decennier. Missuppfattningen, att vi gick in i ett nytt millennium år 2000 och i ett nytt decennium nu år 2010 bygger på vanföreställningen, att år 0 existerar och är första året i vår tideräkning. Så är icke fallet. Låt mig förklara.

Vår tideräkning utgår egentligen från den romerska inklusiva räkningen. Första året, alltså det år, då Jesus Kristus beräknades ha fötts, är år 1. Det var hans första levnadsår. Vi, som har en mer exklusiv räkning — om än månne bedrägligt avseende ålder –, skriver ingen ålder under det första levnadsåret, utan först i och med inträdet på det andra levnadsåret, men då säger vi också, att man har fyllt 1 år (och på så vis markerar man för visso, att man är inne på sitt andra levnadsår).

Därföre heter det också på latin »anno Domini» — i Herrans år –, medan vi felaktigt skriver »efter Kristi födelse». Men år 1 anno Domini och år 1 efter Kristi födelse är ju två helt olika år (dock det senare direkt följande efter det förra). Det nya milleniet började alltså i Herrans år 2001, och det nya decenniet kommer att börja i Herrans år 2011.

Att vi har en inklusiv tideräkning (och att vi har missuppfattningar, som har med den numeriska beskrivningen av tideräkningen att göra) framgår också därav, att vi lever i 2000-talet (tjuguhundratalet) men i det 21. århundradet. Det första århundradet sträcker sig alltså från år 1 till och med år 100. År 100 börjar för visso 100-talet, men det andra seklet börjar först år 101.

Har alla förstått nu?

Referens:
Sunesson, Peter. »Marcello är född ett decennium före sin tvillingbrorsa Stephano», i Allt om barn (2010-01-04).

Följ min blogg med bloglovin

Svenskarna är tydligen okultiverade barbarer

I år är det 50 år sedan den världsberömde tenoren Jussi Björling avled. Nästa år är det ett sekel sedan han föddes. Hans intensiva och trollbindande röst förlänar honom fortfarande hög konstnärlig status — utomlands. I Sverige är han antingen glömd, negligerad eller föraktad. Han var ju trots allt ingen progressiv postmodernist…

Jussi Björling-sällskapet har inför jubileerna sökt medel dels ur Statens kulturråds bidragsbudget, dels direkt ur statens budget. Samtliga bidragsansökningar har avslagits. Från Kulturrådets sida kommer man med följande bortförklaring.

Det är knepigt med den här typen av större satsningar som ligger utanför våra ordinarie uppdrag. Det är svårt att finna plats för dem som finansieringen ser ut.

Ett sådant uttalande görer det lätt att betvivla legitimiteten av Kulturrådets existens. Det är alltså viktigare att allsköns fria teater- och dansgrupper (av vilka många icke bidrager med något av kulturellt värde) får offentliga bidrag, än att man uppmärksammar en av de största svenska tenorerna genom tiderna?

Jag orkar icke längre. Jag må skriva mer sedan. Under tiden bjuder jag på ett smakprov av Björlings fantastiska röst.

‘O sole mio

Referens:
Ullberg, Sara. »Svagt intresse för Björling-jubileum», i Dagens Nyheter (2009-12-30).

Följ min blogg med bloglovin