Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Charlie Weimers skriver idag i SvD Brännpunkt en debattartikel med rubriken »KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik», i vilken han argumenterar för att taga upp kampen emot feminismen medelst en borgerlig jämställdhetspolitik i stället för att som nya moderaterna kapitulera och överlämna problemformuleringsprivilegiet åt vänstern. Weimers skriver, att den feministiska kollektivismen måste utmanas till förmån för den enskilda människan. Det är icke en dag för tidigt, att någon äntligen tager upp humanismens fallna fana.
Den kristdemokratiska jämställdhetspolitiken måste alltid bejaka att människor själva ska kunna välja yrkesinriktning, och avstå från att försöka få dem att välja ”rätt” i form av traditionella eller icke-traditionella programval på gymnasiet. Det är en politik som säger nej till kvotering av principiella skäl, eftersom kvotering utgår ifrån kollektivet istället för personen och för att den sätter kunskap och erfarenhet på undantag.
Vad kollektivismen har lett till, vet vi redan: Auschwitz, Gulag, Sharpeville. Men även på närmare och mindre våldsamma håll får den kollektivistiska människosynen märkliga konsekventia. Särskilt när den befruktas av idéer om absolut jämn representation. I min artikel »Idéerna skall representeras — inte kollektiven!» (2006-09-21) skriver jag bland annat följande.
Men på vilka grunder avgränsar man dessa kollektiv? Och hur bestämmer man vilka kollektiv, som förtjänar att representeras? Vilka egenskaper skapar sådana gemensamma intressen, att de är relevanta för ett representationskollektiv? Vem bestämmer vilket jag skall tillhöra? Jag eller någon högre makthavare? Och hur hanterar man personer, som kan tillhöra flera olika representationskollektiv? Skall en ung, homosexuell, kvinna få tillhöra tre representationsgrupper? Och varför skall vi vänsterhänta, släktforskande, exilnorrlänningar sakna representation?
Svaret är naturligtvis, att den, som skriker högst, vinner, och sorterar sedan in alla andra i de fack, som de gaphalsiga vinnarna har skapat. Därföre har vi idag, på grund av skrikiga unga och gamla feministflator, en utsortering grundad på så fullständigt irrelevanta kriterier som ålder, kön, och sexuell läggning.
Charlie Weimers är uppenbarligen ingen opportunist. Han står för sina värderingar, trots att de är mer eller mindre förbjudna av det politiskt korrekta etablissemanget. I stället för att som de maktkåta nya moderaterna sälja sin själ och lägga sig helt platt för vänsterns problemformuleringar, argumenterar han envist för, att ett annat Sverige än dagens bögfeministiska vänsterdiktatur är möjligt. Den intressanta frågan att följa framöver är därföre, huruvida Weimers kommer att tillåtas att göra vidare politisk karriär.
I samma tidning har den där Per Schlingmann tillsammans med Hillevi Engström skrivit en debattartikel i samma ämne. Under den för nya moderaterna underliga rubriken »Jämställdhet är en fråga om frihet» (på vilket sätt är nya moderaternas politik frihetlig?) skriver de följande.
Ett viktigt instrument är lönekartläggningar. Lönekartläggningar är ett bra verktyg för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Därför föreslår vi att lönekartläggningar ska genomföras vartannat år istället för var tredje. Till det vill vi också koppla en jämställdhetsrating av arbetsgivare för att synliggöra skillnader för arbetssökande och arbetstagare.
Ett annat exempel på behovet av vidareutveckling av vår politik är att vi vill förstärka och utveckla jämställdhetsbonusen som uppmuntrar föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Det blir helt enkelt mer lönsamt för kvinnor att arbeta och för män att ta ansvar för hem och familj.
‘Frihet’ betyder alltså i nya moderaternas vokabulär ‘tvång för arbetsgivare att anställa lika andel av män som andel av kvinnor’ samt ‘tvång att dela lika på föräldraledigheten’. »Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.» Ack, Du sköna nya värld!
Likaså berömmer de sig för att ha fått medhåll av socialdemokraternas jämställdhetstalesman Claes Borgström. Herr Borgström är alltså en man, som har hävdat att alla män bär en kollektiv skuld för vissa enskilda mäns våld mot kvinnor. Han har också uttryck sitt gillande av fru Schymans förslag om så kallad »mansskatt». Med sådana vänner behöver moderaterna inga fiender…
När jag började att skriva denna artikel, funderade jag på, om Weimers månne är Sveriges bäste borgerlige politiker. Sedan kom jag på, att han ju är Sveriges ende borgerlige politiker.
Läs också:
Ström, Pär. »M – glöm inte mansdiskrimineringen», i GenusNytt (2010-01-29).
Referentia:
Lehman, Michaël. »Idéerna skall representeras — inte kollektiven!», i Kunskap * Bildning * Tradition (2006-09-21)
Schlingmann, Per, & Engström, Hillevi. »Jämställdhet är en fråga om frihet», i Svenska Dagbladet (2010-01-29).
Weimers, Charlie. »KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik», i Svenska Dagbladet (2010-01-29).

